Jag var hos doktorn igår. Anledningen till mitt besök var att jag i några veckor nu har trott att jag är dödssjuk. Hela helgen gick jag runt och kände efter, tyckte att jag tappade känsel i ben och armar och helt plötsligt kunde jag inte se ordentligt. Ni hör ju, helt klart dödssjuk. Problemet var bara att när det väl blev tisdag och jag skulle få min dödsdom förkunnad av läkaren, så hade liksom symptomen försvunnit litegrann. Osis! Men jag tyckte ju att jag ändå borde gå dit, för att se om det kanske var något ändå.
Så satt jag där i mottagningsrummet och försökte få doktorn att förstå hur hemskt sjuk jag var. Han såg lite skeptisk ut, det får jag väl erkänna, och särskilt när jag lite försynt förklarade att jag liksom inte riktigt hade kvar symptomen som jag hade sökt hjälp för. Hur som helst så gjorde han en undersökning. Eftersom mina ben var det som hade känts mest underligt så fick jag göra en massa konstiga övningar med dem. Bland annat fick jag ligga på rygg med ett ben nere medan doktorn tryckte upp mitt andra ben mot mig, så långt det gick. Inte så långt alls skulle det visa sig. "Ja, du är ju inte så väldigt vig", konstaterade läkaren. Lite taskigt tyckte jag, men höll med ändå. Sedan gjorde vi lite övningar med mina armar och händer, eftersom de också hade känts konstiga. Både han och jag hade lite svettiga händer, så det blev lite pressad stämning därinne.
När vi hade stretchat färdigt så sa läkaren att han inte kunde se några fysiska fel på mig, men att jag kanske borde röra på mig lite mer (läs: mycket mer). Sedan skickade han iväg mig för att ta blodprov.
Jag var lättad när jag kom ut ur mottagningsrummet och snabbt slussades vidare till rummet där jag skulle ta blodprov. Ni vet hur det är när man har varit orolig för något länge, och den där oron släpper? Man blir lättrörd. I alla fall om man är jag. Så, jag satte mig på stolen i blodprovsrummet, mitt emot den snällaste människan någonsin. "Vill du ha min arm?" frågade jag. "Jag vill ha din arm och jag vill ha bloooood", svarade sjuksköterskan med någon slags förställd vampyrröst, och redan där kände jag en enorm kärlek till den här personen. Jag kände också att jag genast föryngrades med cirka 15 år. Jag har ju alltid varit lite skraj för nålar och sjukhus och sådär, så jag vände mig genast om och stirrade in i väggen efter att hon satte fast det där bandet kring armen som gör att blodet rusar ner (fast först hann jag se scener ur The Wire och Breaking Bad i huvudet, och fundera över hur i hela världen knarkare vågar göra sånt här hela tiden?). Sjuksköterskan såg förstås att jag tyckte att det var obehagligt, och sa med en röst som lät precis som mammas när man hade gjort illa sig som liten att jag kunde snurra på stolen helt så slapp jag se någonting om jag tyckte att det var otäckt. Alltså, ni fattar ju, nu var det kört. Där satt jag, nästan 25 år gammal, och stirrade in i handfatet i mottagningsrum och kämpade för mitt liv för att inte börja storböla. Medan sjuksköterskan tog fyra (!) rör med blod så pratade hon lugnt med mig och frågade mig frågor om vad jag gjorde på dagarna och vad jag studerade, och eftersom jag kände mig som 10 år gammal så kändes det rätt dumt att med gråten i halsen svara att jag läser till lärare. När hon var färdig vände jag mig darrande mot henne och när hon satte på det lilla plåstret och liksom smekte mig moderligt över armvecket så brast det. Så då grät jag ett tag. Ganska mycket. Jag kunde inte riktigt prata, men jag tror att jag fick ur mig något i stil med "Du är så snnnäällllllll". Och sen gav hon mig en sjukhusmugg med vatten, och sedan tackade jag, och så gick jag.
Så, det var min dag igår. Hur var er?
