Vintertid

Så var vi där igen alltså. Det här landet, och alla dess årstider. Klockan är 16.40 och det är beckmörkt ute. Sitter vid köksfönstret och försöker skriva en uppsats, men tänker mest på hur länge det här mörkret kommer att ligga kvar. En fem, sex månader ungefär. Runt 180 dagar av mörker. Det är inte lätt att vara glad när man har detta framför sig.

Fast, man får väl tänka att om någon månad kommer snön också. Och trots att det kommer finnas dagar då den kommer att falla horisontellt, och leta sig in under kläderna, och man kommer att tänka att så här kall har jag aldrig varit, så som man gör varje vinter, så kommer den också lysa upp på kvällarna, och det här deppmörkret som egentligen bara finns under november kommer att vara ett minne blott. Jag hoppas bara att jag lyckas ta mig igenom november först.

Och jag hoppas att jag någon dag snart får energi att göra allt jag borde göra. Jag har nämligen inte tid att vänta till att snön faller.

Om ambition

Jag har aldrig varit särskilt ambitiös. Kanske för att jag inte har behövt vara det tidigare. Jag är hyfsat smart. Inte sådär genismart som vissa människor är, inte som de där som säger saker till som tätt som man bara förundras över och tänker att hur FAN visste du det där? Nej, så är jag inte. Jag brukar tänka att jag har haft ganska mycket flyt i skolan, särskilt i gymnasiet. Jag är riktigt bra på att skriva prov. Tror att det handlar om att jag har lätt att ta in saker för en kort stund, men jag glömmer det efter en vecka. Har inte lidit så mycket av det direkt. Visst önskar jag ibland att jag kom ihåg svaren på frågorna på det där historiaprovet som jag fick MVG på en gång i tiden, men nä, MVG:et är ju tryckt på betygspappret och även om det är synd att jag inte kommer ihåg det nu så är det ingenting jag går och grämer mig över. Men, något jag verkligen saknar, och önskar att jag hade, är ambition. Sitter och försöker skriva min uppsats, och jag önskar så att jag kunde tänka att det här ska fan bli världens bästa uppsats. Tyvärr gör jag inte det. Istället tänker jag att gud, hoppas jag blir klar med den här uppsatsen nån jävla gång och att jag åtminstone får ett G. Det är så himla synd att jag inte kan höja min amibitionsnivå litegrann i alla fall. För om det är något som är viktigt om man ska bli framgångsrik så är det ambition. Hur smart man är och hur många MVG:n man fick i gymnasiet spelar ingen roll om man inte är ambitiös. Man måste vilja bli bättre för att bli bättre, liksom. Ibland tänker jag att det är konstigt att jag, som är så livrädd för att misslyckas, egentligen inte strävar efter något annat än att vara okej. Skriva en okej uppsats och få ett okej jobb. Det är lite sorgligt, för jag tror att jag skulle kunna vara bättre än jag är om jag bara ville det.

Och det här inlägget skrev jag bara för att ta en paus från uppsatsskrivandet. En ambitiös människa hade inte gjort det. En ambitiös människa hade först klarat av målet för uppsatsen för dagen, och sedan skrivit ett inlägg om hur sjukt bra det går. Äh, vad deppigt alltså. Undrar om typ Blondinbella har några övningar för att få upp ambitionsnivån?