Så var vi där igen alltså. Det här landet, och alla dess årstider. Klockan är 16.40 och det är beckmörkt ute. Sitter vid köksfönstret och försöker skriva en uppsats, men tänker mest på hur länge det här mörkret kommer att ligga kvar. En fem, sex månader ungefär. Runt 180 dagar av mörker. Det är inte lätt att vara glad när man har detta framför sig.
Fast, man får väl tänka att om någon månad kommer snön också. Och trots att det kommer finnas dagar då den kommer att falla horisontellt, och leta sig in under kläderna, och man kommer att tänka att så här kall har jag aldrig varit, så som man gör varje vinter, så kommer den också lysa upp på kvällarna, och det här deppmörkret som egentligen bara finns under november kommer att vara ett minne blott. Jag hoppas bara att jag lyckas ta mig igenom november först.
Och jag hoppas att jag någon dag snart får energi att göra allt jag borde göra. Jag har nämligen inte tid att vänta till att snön faller.
2 kommentarer:
Sofia, hur går det? Förstår att du känner dig stressad, men jag vet att du brukar vara väldigt effektiv när du väl sätter igång. Det är inte kört än, är alltså mina uppmuntrande ord. (Okej, kanske inte jätteuppmuntrande, men jag är faktiskt fullkomligt övertygad om att du kommer att klara det fint.)
På torsdag sänds Ellen (som jag har översatt!). Woop woop! Jättenervös att jag ska ha gjort nåt dumt fel, typ stavat 'Ellen' fel eller nåt.
Jag tvivlar inte ett ögonblick på att du kommer att klara det alldeles utmärkt. :)
Skicka en kommentar