Gråt

Som förutspått gick inte pluggandet jättebra idag. Men det gick inte heller åt helvete, så det var ju bra. Fick ner några sidor. Nu ligger jag nerbäddad i sängen och ber om att jag ska vara lite friskare imorn. Kommer väl vakna upp med feber eller nåt, bara för att jag aldrig någonsin har feber, liksom.

Alltså, det här med att gråta. Har sett en lista som flyger runt på en massa bloggar, där man ska nämna fem saker man gråter åt. Tänker att det skulle vara helt omöjligt för mig. Jag har nämligen överaktiva tårkanaler. Gråter åt allt. På riktigt. Jag tror att jag gråter minst fem gånger om dagen. Det är ju inte bara sådana där hulka-tills-jag-inte-kan-andas-attacker (även om det säkert händer en gång i veckan också, åt nån smågrej som inte alls är värd att gråta över) utan mest lite smågråt. Jag gråter till exempel varje gång jag tittar på Biggest Loser. Idag grät jag lite över One Tree Hill. Alltså, det är typ världen sämsta serie? Vad är det för fel på mig? När jag var hemma i helgen grät jag över en blind kattunge på youtube (fast det var ju faktiskt värt att gråta över, kan ni tänka er något mer hjärtskärande än en blind kattunge? Jenny kunde tydligen det...) Igår började jag gråta hysteriskt när jag tittade på när Idol-Robin sjöng "You raise me up" till sin pappa. Har aldrig hört något töntigare, men pappan grät ju, och då kunde jag inte hejda mig. Ibland gråter jag av att Christian kramar mig, eller av att tänka på att Lennon ligger och sover i soffan hemma. Fast ibland tänker jag att det är bra att ha så nära till tårar. Jag kan inte ljuga om mina känslor. Är jag ledsen gråter jag. Fast, oftast så är det bara rätt jobbigt. Som när jag satt på bussen hem för några veckor sedan och började gråta öppet. Människor runt omkring mig måste ha trott att något hemskt hade hänt, att någon hade dött eller att jag hade gjort slut med min pojkvän. De kunde ju inte veta att jag satt och hulkade för att Kristina från Duvemåla-skivan är så himla sorglig.