Det blev världens sorgligaste början på påsken, då vår tokkatt Linus avlivades på onsdagen. Jag började gråta redan när vi pratade om det på tisdagen, och när mamma väckte mig på onsdagen och sa att de skulle åka med honom samma dag så kändes det som att mitt hjärta gick sönder. Han var 19 år, så jag visste ju att det inte var så lång tid kvar, men jag hade alltid tänkt mig att jag skulle vara i Uppsala när det hände, så att jag slapp säga hejdå. Hatar att säga hejdå. Men, nu var jag hemma ändå, och jag är glad för det nu. Jag fick pussa honom hejdå, och jag fick se att han faktiskt inte mådde bra. Att det var rätt sak att göra. Men, just då, i det ögonblicket när man ska säga hejdå så spelar det inte så stor roll. Man blir så himla, himla ledsen. Jag tror att vi alla grät. Mamma gjorde pannkakor till lunch, men ingen fick i sig någon mat. Jag och Peter tog en promenad i det vackra vårvädret så att vi skulle slippa se honom lyftas in i buren och åka iväg. Pappa berättade efteråt att när han kom till veterinären så hade det varit en enorm hund där. Då hade pappa gömt Linus bakom en säck med djurmat, så att han skulle slippa vara rädd för en hund de sista minuterna av hans liv. Det tycker jag var fint. Jag saknar den lilla knäppkatten, men jag hoppas att var han än är nu så får han klättra i äppelträd och jaga fåglar.
Resten av påsken blev lugn, av förklarliga skäl. Vi gjorde inte så mycket annat än åt. Pappa blev lite besatt efter Romresan, och lagade otroligt god italiensk mat hela tiden. Lite grekiskt klämde han också in.
Nu är jag tillbaka i Uppsala, och skolan är mer hektisk än någonsin. Ska cykla till gymmet och träna lite nu, och sedan ägna resten av dagen åt språksociologi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar