Läser Archilochos. Han levde på 600-talet f. Kr men känns rätt modern. Mest klagar han på att alla är horor och fula och äckliga och så. Får lite Magnus Betnér-vibbar.
Gillar det här stycket:
Men Neobule får någon annan ta!
Men inte jag! Hon är ju överblommad sedan länge,
försvunnen hennes ungdoms glädje och behag,
sin kättja kan hon inte tygla,
en bullrig slampa utan skam i kvinnokroppen!
Må kråkor ta henne! Och måtte aldrig han,
den främste ibland gudar, be mig ta en sån!
Jag blir till åtlöje för alla grannar!
Okej, för det första bör man veta att han alltså är kär i Neobule, men hennes pappa tyckte inte att han dög (verkligen förvånande) så han fick inte gifta sig med henne. Men, han går ju lite till överdrift kan jag tycka. Jag tänker mig hur han sitter på en sten i Aten (ja, jag vet inte riktigt vad de satt på på den tiden) och är skitsur på den jävla Lykambe (Neobules pappa) och bestämmer sig för att han ska skriva en superduperarg dikt om hans dotter. Bullriga slampa! Föreställ er att hans skrivande är ackompanjerat av hysteriskt skratt. Där fick hon! Må kråkorna ta henne! Haha. Skitnöjd.
Ja, och enligt myten tog sedan Lykambe och hans döttrar livet av sig för att Archilochos skrev så elakt om dem. Jag tror att han fick lite dåligt samvete då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar