tisdag 8 december 2009

Etthundra

Det här är mitt hundrade inlägg. Känns som att jag har nått en milstolpe. Jag har firat det med att återupptäcka Knivlisas blogg. Jag blir så himla glad när jag hittar en blogg som jag har glömt bort och får läsa flera månader av inlägg som jag har missat. Särskilt när det är såna roliga som Knivlisas. Jag har suttit och fnittrat okontrollerat i 20 minuter nu. Det här liksom:


Ibland önskar jag att jag var lite pinsammare. Att jag sa dummare saker. Det hade blivit en mycket roligare blogg. Eller att jag var klantigare. Att jag gick in i dörrar och sånt. Nu är jag ju faktiskt ganska klantig fast jag känner många människor som är värre än jag. Malva till exempel. Hon brukar slå i huvudet ganska ofta. Och gå in i saker. Det är ganska roligt, för mig i alla fall. En av de roligaste ögonblicken i mitt liv var i London 2005. Jag var där med hela tjejgänget. Jag och Malva befann oss i vårt rum, jag vet inte var de andra var. I det andra rummet antagligen. Vid den här tiden var inte jag och Malva lika bra vänner som vi är idag. Det var precis i början på vår vänskap och vi gjorde väl lite trevande försök att prata med varandra. Jag gissar på att det var lite pinsam stämning för Malva försökte liva upp den. Någonstans i hennes huvud verkade det vara en genialisk plan att låtsas springa in i fönstret. Så hon tog sats och sprang. Jag vet inte riktigt vad det var som hände, men hon sprang i alla fall rakt in i kanten på fönstret och gjorde en sån där filmvurpa. Hon ramlade rakt bakåt, helt stel i kroppen, och låg stilla med huvudet upp mot taket i kanske en halv sekund innan hon kom på fötter igen och började hoppa hysteriskt upp och ner och leta febrilt efter sin mobil så att hon kunde ringa sina föräldrar (som av en slump befann sig i London samtidigt) och berätta att hon antagligen hade blivit hjärnskadad för all evighet. Samtidigt höll jag på att svimma av skratt. Jag tror aldrig att jag har skrattat så mycket. Jag låg verkligen på golvet och kved för att det var så roligt. Jag har bildbevis:


Där ligger jag och skrattar. Ni ser, jag är ju helt utom mig. Jag tror att det var början på vår fina vänskap.

4 kommentarer:

Teresa sa...

Jag tar för givet att du är den Sofia som kommenterade på min blogg tidigare i dag. Måste bara dubbelkolla eftersom jag känner ytterligare typ fyra sofior. Tack och hej leverpastej.

Unknown sa...

Alltså. Massa fel i historian här. 1. Sara var på toaletten. 2. Jag skulle låtsas hoppa ut genom fönstret. 3. Innan jag ringde mina föräldrar så tvingade jag ut Sara ur toaletten för att jag skulle ha vatten, papper och spegel. Sen blev jag lugn och skrattade ett tag. SEN så ringde jag mina föräldrar i panik så de trodde att jag var döende. (farbedg)

Sofia sa...

Teresa: Japp, det var jag.

Malva: Jag vet! Jag funderade verkligen jättelänge på hur det egentligen gick till men jag kunde inte komma ihåg.

Anonym sa...

Haha bra Malva att du rättade lite! Annars hade jag gjort det!;)Det roliga var oxå att medans Malva tvingade ut mig på toan skrek hon i panik,rädsla och desperation, (det märktes att det var akut)" Asså Sara jag skiter i om du bajsat jag MÅSTE IIIIN!!" haha om det inte var nöd skulle du ju annars inte gå in direkt om risken fanns att det luktade illa?? men det gjorde det inte för jag gjorde inte nr 2!HAHAAHAHA det var en rolig men ond incident! Malva har du ärr kvar btw? det var ju en feeting bula...//sariiss