Om allt

Jag borde definitivt sova just nu, men hur ofta gör man det man borde? Jag sover inte själv så ofta längre, och när jag väl gör det tycker jag mest att det är tomt och tråkigt, men just idag tycker jag om att vara ensam.

Har suttit och läst igenom gamla blogginlägg. Jag har skrattat högt åt mina fyndiga inlägg från Málagabloggen och lett lite åt mina första inlägg på den här bloggen. Jag var så sanslöst lycklig förra hösten. Jag är fortfarande lycklig, men det var annorlunda då. Flytten till Uppsala ändrade nåt inom mig. Jag var så lugn, så glad och så otroligt tillfreds med allt. Inte ens min mage klagade särskilt mycket, och om min mage håller sig lugn så har jag ett säkert tecken på att allt är rätt. Egentligen var det ju inte så mycket som förändrades. Universitetet och flytten, visst, men jag träffade inte några nya bästa vänner eller började gå ut på nation varje dag. Fast, jag träffade Christian. Han lyser igenom förvånansvärt lite i de där inläggen från oktober och november, med tanke på att han var allt jag tänkte på. Det är han fortfarande.

Idag är jag inte lika harmonisk längre. Nu är jag van vid det här livet. Jag är inte längre hysteriskt nyförälskad i Uppsala och skolan är inte ny och spännande längre, utan stressar mig mest så mycket att jag ibland bara vill åka hem och skita i det här och slänga mig ner i soffan bredvid mamma och pappa när de sitter klistrade framför Desperate Housewives på tisdagarna. Fast bara ibland. För grejen med universitetet är ju att det finns stunder då det är helt fantastiskt också. Som när jag sätter mig ner med Song of Solomon, efter att ha svurit i några timmar över hur jag verkligen inte vill läsa den här jävla idiotiska boken, och sedan fastnar i den. Läser den från pärm till pärm och när den tar slut blir jag ledsen och tänker att jag ska läsa så himla mycket mer av Toni Morrison när jag är klar med den här kursen. Ska läsa mer Joyce Carol Oates också och Dorothy Parker och Kurt Vonnegut. Och man lär sig hur mycket man klarar av. Man lär sig att man faktiskt kan tycka om att skriva långa uppsatser om feminism i Rape: A Love Story och att man kan göra det samma vecka som man läser två andra böcker. Man klarar sig igenom allt.

Önskar att jag hade tid att skriva mer. Och sjunga, och spela piano och kanske gå en lång höstpromenad då och då.

Jag saknar min familj ganska ofta, men jag tror att det är bra. Jag har världens bästa familj. Världens bästa systrar, den ena otroligt modig (som bor i Malaysia ett halvår och sedan flyttar till en stad där hon inte känner en endaste människa för att plugga något som hon verkligen älskar) och den andra så duktig att jag får mindervärdeskomplex bara jag tänker på det, världens roligaste lillebror, och världens bästa föräldrar. Världens snällaste Chat också (han tillhör familjen), och världens sötaste katter.

Och nu, nu tror jag att det är dags att sova.