Myshelg

Har haft en jättebra helg! I fredags var Maja, Christoffer och Johan här och tittade på På Spåret. Tog en av frågorna på 10:an, eller, ja, typ. Igår var jag hos Teresa. Vi lagade supergod mat och tittade på Harry Potter. Sedan skrek vi oss hesa till Singstar. Tack gode gud att ingen spelade in oss, det var faktiskt ganska mycket mer skrik än sång. Och idag har jag tittat på adventsfyrverkerier i botaniska trädgården med Kicki, Maja och Christoffer. Det var så himla häftig, synkat till musik (fast lite konstigt att en av låtarna var filmmusik från Pirates of the Caribbean). Titta vad fint!

Efter fyrverkerierna gick vi och handlade, det vankades nämligen julgodisbak! Jag gjorde trippelnötter som blev supergoda. Annars blev det pepparkakor, mariannetryfflar, knäck, glögg och julmust. Och julmusik förstås!

Imorn ska jag gå och träffa min handledare för att prata lite mer om uppsatsen. Känns jättebra, är glad att jag har en handledare som faktiskt vill träffas, istället för att mejla fram och tillbaka. Så himla mycket lättare att komma fram till något vettigt när man kan prata med någon person till person.

Nej, nu ska jag läsa lite Flyga Drake, och sedan sova!

Klar med del ett

Skickade in det första utkastet på uppsatsen igår. Första halvan är helt okej, men när jag kom till andra delen av uppsatsen var min hjärna så mosig att jag inte riktigt kunde göra något logiskt av det. Jaja, det är ju inte den slutgiltiga produkten. Min handledare får säga vad han tycker och sen får jag helt enkelt fixa ihop det så att det blir bra. Känns i alla fall skönt att jag liksom inte behöver skriva så mycket mer. Nu ska jag bara få orden som redan är nedskrivna att passa ihop.

Idag ska jag gå på ett språkvetarseminarium, för Teresa ska redovisa sin praktik. Ska bli mycket spännande! Efter det ska vi gå och ta en fika (fast, det där med att fika klockan sex på kvällen tycker jag är lite konstigt, så det blir nog middag istället, fast på café).

Så otroligt skönt att jag får några dagar ledigt nu innan jag måste fortsätta på uppsatsen. Det ger mig lite tid att titta klart på Pretty Little Liars och bara andas lite. Tror att jag åker hem för julen nästa vecka redan, efter onsdag någon gång. Då får jag en vecka att vara ledig, och sedan ska jag jobba lite, och så är det jul, och nyår, och mer jobb, och det känns superbra! Skönt att få lite pengar, de ska jag försöka spara till sommaren och OS i London.

Världens sämsta väckarklocka

Christian är bra på många sätt och vis, men han är fanimej världens sämsta väckarklocka. Igår bad jag honom att väcka mig vid nio. Jag sa åt honom att jag antagligen skulle vara jättetrött och grinig, men att han inte fick ge sig. Jag var faktiskt tvungen att gå upp. "Jaja, okej", sa han, "det fixar jag". Han fixade det verkligen inte. För att lyckas med en effektiv väckning måste man vara snäll, men hård. Man får inte ge sig. Man får inte göra som Christian gjorde imorse, trippa in tyst, ge mig en puss på kinden och säga att nu är klockan nio, det är en strålande dag, upp och hoppa, och sedan bara säga okej och försiktigt stänga dörren på vägen ut när jag börjar grymta att jag är alldeles för trött för att gå upp. Nej, man ska stå på sig, dra av täcket, prata jättemycket, spela musik, göra vad som helst för att tvinga upp den som sover. Jag menar, han kunde väl åtminstone ha typ slängt igen dörren istället, så att jag ens hade uppfattat att han var där?  Och tror ni inte att innan han smög ut så frågade han mig den dummaste frågan man kan ställa till någon som är typ 10% vaken, "men, när ska jag väcka dig istället då?". Så himla dumt, för självklart valde jag att, istället för klockan nio, vakna klockan 12.30.   

Och därför sitter jag här nu, klockan tio i elva på kvällen, och skriver uppsats.

Granen

Så himla dumt att jag är vaken nu (det är Pretty Little Liars fel - en serie jag verkligen tycker är dålig, men ändå har plöjt en halv säsong av ikväll).

I alla fall. Jag kände bara att jag var tvungen att dela med mig av en dröm jag hade inatt. Jag drömde att mamma och pappa hade köpt en otroligt ful gran. Det var typ tre grenar på den och den var helt sned. De tyckte förstås att den var jättefin, men de hade fel. Den var extremt ful. Och det var det hela drömmen gick ut på. Hemsk mardröm, på riktigt. Vaknade helt svettig. Tror att jag har lite panik för att jag inte längre får vara med att välja gran. Så nu vädjar jag: mamma och pappa, snälla köp inte en ful gran i år! Helst kan ni väl vänta tills jag kommer hem med att köpa den? Fast antar att de redan har varit på Bauhaus och köpt en sån där ful liten gran som man får typ gratis.

Att få ut orden på papper

Känner mig äntligen piggare och är därför i skolan och skriver på uppsatsen. Åh, den gör mig så himla frustrerad. Inte för att jag inte vet vad jag ska skriva, utan för att jag gör det. Jag vet exakt vilka poänger jag vill ha med och vad jag ska ta upp. Det enda jag inte vet är hur dessa tankar ska kunna transformeras från min hjärna till tryckta ord på ett papper. Jag undrar om det har något att göra med att jag skriver på engelska. Att jag liksom tänker på svenska, men sedan när orden ska in i det där jäkla dokumentet så måste de på kuppen förvandlas till engelska, och då tar det stopp.

Hur som helst, förstår ni att det bara är tre veckor kvar till jul? Vart tog den här terminen vägen? Nu har jag bara några sidor kvar på uppsatsen, sedan en endaste liten lektion kvar nästa onsdag, och sedan tänker jag ta jullov. Yay!

Tillbaka till fan fiction och crossover fiction då.

Tänder och nässpray

Vilken usel dag jag har haft. Har varit sjukare än igår, inte feber (förstås, duh) men helt tömd på energi. Jag har inte ens orkat öppna mitt uppsatsdokument. Mailade min handledare och som tur var sa han att det var okej om jag skickade in den lite senare. Ska gå och lägga mig snart, hoppas på att bomullen är borta imorn. Och nästäppan. Jag är farligt nära att bli beroende av nässpray nu.

Men, förkylningen är inte värst. Vad som är värst är min mun. Det känns som att alla mina tänder ska ramla av. Har gått och känt på dem hela dagen, liksom försökt se till att de inte sitter löst. Tror inte att de gör det. Det är nog visdomständerna som spökar. När jag hade tandställning gjorde de en röntgen på min mun och såg att jag bara hade två stycken visdomständer. Båda på samma käke, men kan inte för mitt liv komma ihåg om det var över- eller underkäken. Inte för att det spelar någon roll. Önskar verkligen att de där tänderna kunde stanna där de är, inte komma upp. Det blir ju så ibland nämligen, att tänderna stannar kvar där under tandköttet. För alltså, jag har verkligen inte plats för två till tänder i min mun. Fick ju till och med dra ut min nedre framtand, för att den inte fick plats. Och den var jättejätteliten. Så, om nu de här jäkla visdomständerna har bestämt sig för att göra ett appearance i min mun, ja, då kommer jag behöva betala sjukt mycket pengar för att få ut dem. Därför tycker jag att vi alla ber en bön till vem det nu är som bestämmer sånt här och ber honom/henne (hen!) att snälla låta mina visdomständer sova för resten av mitt liv.

Fast hörni, det kanske är visdomständernas fel att jag är förkyld? Det har man ju hört talas om. Åh. Hatar allt som har med tänder att göra.

Gråt

Som förutspått gick inte pluggandet jättebra idag. Men det gick inte heller åt helvete, så det var ju bra. Fick ner några sidor. Nu ligger jag nerbäddad i sängen och ber om att jag ska vara lite friskare imorn. Kommer väl vakna upp med feber eller nåt, bara för att jag aldrig någonsin har feber, liksom.

Alltså, det här med att gråta. Har sett en lista som flyger runt på en massa bloggar, där man ska nämna fem saker man gråter åt. Tänker att det skulle vara helt omöjligt för mig. Jag har nämligen överaktiva tårkanaler. Gråter åt allt. På riktigt. Jag tror att jag gråter minst fem gånger om dagen. Det är ju inte bara sådana där hulka-tills-jag-inte-kan-andas-attacker (även om det säkert händer en gång i veckan också, åt nån smågrej som inte alls är värd att gråta över) utan mest lite smågråt. Jag gråter till exempel varje gång jag tittar på Biggest Loser. Idag grät jag lite över One Tree Hill. Alltså, det är typ världen sämsta serie? Vad är det för fel på mig? När jag var hemma i helgen grät jag över en blind kattunge på youtube (fast det var ju faktiskt värt att gråta över, kan ni tänka er något mer hjärtskärande än en blind kattunge? Jenny kunde tydligen det...) Igår började jag gråta hysteriskt när jag tittade på när Idol-Robin sjöng "You raise me up" till sin pappa. Har aldrig hört något töntigare, men pappan grät ju, och då kunde jag inte hejda mig. Ibland gråter jag av att Christian kramar mig, eller av att tänka på att Lennon ligger och sover i soffan hemma. Fast ibland tänker jag att det är bra att ha så nära till tårar. Jag kan inte ljuga om mina känslor. Är jag ledsen gråter jag. Fast, oftast så är det bara rätt jobbigt. Som när jag satt på bussen hem för några veckor sedan och började gråta öppet. Människor runt omkring mig måste ha trott att något hemskt hade hänt, att någon hade dött eller att jag hade gjort slut med min pojkvän. De kunde ju inte veta att jag satt och hulkade för att Kristina från Duvemåla-skivan är så himla sorglig.

Så jäkla typiskt

Helt underbart att vakna den dagen man verkligen ska försöka skriva klart den där jäkla uppsatsen, och vara så täppt i näsan att man inte kan andas. Addera ett kilo bomull i huvudet, och det kommer säkert att gå strålande att skriva idag. Jag är dessutom så seg att jag aldrig kommer att klara att ta mig till skolan, så köksbordet får duga idag. Problemet är att köksbordet verkligen är en riktigt dålig plats för mig att plugga på. Jaja. Försöka går ju!

Conrad

Alltså, den här jäkla Joseph Conrad. Sitter och försöker skriva en liten uppsats om hans Heart of Darkness. Synd att jag har läst boken två gånger och fortfarande inte fattar någonting. Det är utan tvekan den absolut tyngsta bok jag har läst, om ni förstår vad jag menar med det? Den är inte lång alls. Det är inte ens en roman, utan en "novella", alltså en kortroman. Ligger runt en 80 sidor. Men de där 80 sidorna är som att ta sig igenom en snårig djungel. Det är rätt snyggt gjort egentligen, för jag är hyfsat övertygad om att Conrad själv ville att det skulle kännas så. Det gör det dock inte lättare för mig att försöka fatta vad i hela världen det är han egentligen vill säga. Är han sjukt rasistisk eller kritiserar han bara kolonisatörerna? Herregud.

Jaja. Ska skriva klart det här nu, och imorn åker jag hem till Västerås igen, för Sara kommer hem några dagar! Så kul när hela familjen är samlad.

IBS

Jag kom på en sak till jag verkligen vill ha till jul: den här boken. Den handlar alltså om att äta för IBS. För några veckor sedan satt jag nämligen och surfade runt lite, kollade efter nya sätt att lösa mina magproblem. Det har liksom hållit på så länge nu att jag knappt orkar försöka bli bättre längre. Inget funkar ju ändå. IBS är en kronisk sjukdom. Sådana grejer har jag tänkt. Men alltså, hur mycket har jag egentligen försökt? Jag gör ett halvhjärtat försök att sluta äta socker och tror att jag mirakulöst ska bli frisk? Och när det inte funkar, vad gör jag då? Proppar i mig fett och socker och sötningsmedel utan ände. Sedan fortsätter jag gå runt och må skit, hela jävla tiden. Jag tror inte att man kan fatta om man inte har den här sjukdomen. Den förlamar en liksom. Och man är konstant rädd. När jag ska göra något viktigt, som hålla ett föredrag, gå på ett möte med min handledare, åka hem till Västerås, äta middag ute, då måste jag planera mitt medicinintag i minsta detalj. Om jag ska skriva tenta klockan åtta måste jag ställa klockan på fyra, ta mina tabletter, vakna igen vid 6, ta fler tabletter, och jag kommer ändå inte må bra. Jag kan aldrig någonsin göra något spontant. Om någon skulle föreslå bio om en timme, och jag inte har tagit några tabletter, ja, då kan jag helt enkelt inte gå. Varje gång jag kommer till ett nytt ställe ser jag mig om efter toaletten. Alltid. Det är det första jag gör. Och det är inte bara när jag ska göra något speciellt. Jag tror att det är det folk inte fattar. IBS kan påverkas av stress, men det är inte bara psykiskt. Jag kan tillbringa en hel helg ensam i soffan, utan något som stressar mig, och jag kan må så sjukt dåligt ändå. Jag mår illa jämt. Alltså, hela tiden. Ibland är det värre än andra gånger, men jag mår alltid lite illa. Och nu är jag så förbannat trött på det här. Jag är trött på mig själv. Den här sjukdomen ska väl inte få styra över mig längre? Jag fattar inte hur den har kunnat göra det så länge redan, utan att jag har sagt till och försökt styra den istället. Så, den där boken vore en riktigt bra julklapp. Annars köper jag den själv. För när jag kommer tillbaka till Uppsala efter jul så ska jag försöka lära mig att leva med den här sjukdomen på ett hållbart sätt, så att jag slipper proppa i mig tabletter hela tiden. Den här gången ska jag försöka på riktigt. Jag lovar.

Önskelista!

Nä, hörrni, det är ju faktiskt bara drygt en månad kvar till jul! Tror att det är dags att börja så smått på önskelistan. Som vanligt har säkert mamma redan köpt allt, men som tur är har jag ju tre syskon och en pojkvän som kanske också vill ge mig en present, så lika bra att ge dem lite tips!

• Böcker. T.ex. dessa (länken går till adlibris - kolla vad lätt jag gör det för er!):

• To the Lighthouse av Virginia Woolf
• Oryx and Crake och The Year of the Flood av Margaret Atwood (den andra är en slags fristående fortsättning på den första, så kanske bäst att läsa Oryx and Crake först...)
• The Distant Hours och The Forgotten Garden av Kate Morton
• Fortsättningen på The Maze Runner, The Scorch Trials och The Death Cure av James Dashner (den första är tvåan, den andra trean)
• Fortsättningen på Uglies, Pretties av Scott Westerfield
• Eller vad som helst dystopiskt eller spännande
• Kokböcker. Vår Kokbok vill jag gärna ha, eller en bra italiensk kokbok med mycket pasta!
• Fina sängkläder för två, eftersom jag och Christian inte har några som matchar. Gärna med ett lakan till en 140 säng också, som matchar.
• Tavlor! Är väldigt sugen på tavlor på bokomslag till böcker jag gillar. På allposters.se har de en del. Kolla här. Tycker att både Catcher in the Rye och To Kill a Mockingbird är jättefina. To the Lighthouse är också hur fin som helst, men jag har ju tyvärr inte läst boken än så känns lite skumt att sätta upp den på väggen liksom. Önskar att det fanns en fin på The Handmaid's Tale av Margaret Atwood, som jag precis läste och ÄLSKADE. Har letat överallt i Uppsala, men verkar inte vara en populär grej, det här med posters på bokomslag. Annars vet jag att British Library har en hel del i deras giftshop, i fall det skulle vara så att någon jag känner bor i London och har bra smak.....
• En fin halsduk. Tjock och varm. Kanske grön, eller senapsgul, eller orange, eller vinröd, eller någon annan fin färg!
• Vaser. Äger inte en enda vas. Skulle vara bra att ha åtminstone en.
• Andra fina prydnadsgrejer till hemmet. Typ ljusstakar & lyktor, kuddar till soffan (något som matchar blått, grönt, och lila), kanske blommor också (som är lätta att sköta om!).
• Downton Abbey säsong 2 på DVD.

Så, nu har jag lite slut på idéer. Om jag kommer på något mer så får jag fylla på listan!

Nu ska jag laga tacos.

Kepler

Jag har skaffat mig en ny vana. Jag måste läsa några sidor ur en bok innan jag somnar (ganska dålig vana, för oftast kan jag inte sluta läsa när jag väl har börjat, så när jag går och lägger mig nöjd och glad vid elva och tänker att jag bara ska läsa tio sidor så slutar det med att jag släcker lampan vid tre, 200 sidor senare). Hur som helst, i lördags var jag ju hemma. Jag hade läst ut min bok som jag skulle läsa till en kurs i skolan, och hade således inget att läsa. Efter lite orientering i mamma och pappas bokhyllor bestämde jag mig för Lars Keplers Paganinikontrakten. Varför kan jag inte riktigt säga. Kanske för att vi hade pratat om hur dålig han var, och för att jag inte riktigt kom ihåg hur mycket jag faktiskt hatade Hypnotisören. Men alltså jäklar vad usel den här boken är! Det är ett skämt, nästan. Jag menar, bara huvudpersonen, Joona Linna. Han är ju en perfekt människa, vilket gör det så trist. Han kommer på allting, hittar alla lösningar, han är bara bäst helt enkelt. Och inte det minsta trovärdig. Det är faktiskt helt omöjligt att man kan vara som han är. Något annat som irriterar mig är namnen. Människorna i boken har så SJUKT konstiga namn! Tommy Kofoed, Stewe Billgren, Carlos Eliasson... vad i helvete? Kan ni inte bara komma på ordentliga namn? Jesus alltså. Nej. Nu tänker jag aldrig mer läsa Kepler.

Tidig kväll

Jag har haft den tråkigaste måndagen i mannaminne. Hade ett seminarium imorse, kom hem vid tolv och placerade mig i soffan. Sedan dess har jag inte gjort många knop. Lagat lite mat, bakat kladdkakemuffins och seriesnusat. Men, det behövs ibland. Jag ska gå och lägga mig nu (senast jag gick och la mig innan 12 måste ha varit när jag jobbade i somras), så att jag kan vakna i hyfsad tid imorn. För, den här veckan har jag mycket att göra. Har tänkt att skriva klart min c-uppsats, till exempel. Känner mig ganska pepp faktiskt. Något annat som är pepp är att Peter ska komma och hälsa på i helgen. Så, det får bli extra motivation att jobba hårt den här veckan så att jag kan vara helt ledig i helgen.

Är OTROLIGT förväntansfull inför 23:e mars och The Hunger Games efter att ha sett den första trailern. Hade förväntat mig att jag skulle bli besviken, men jag blev positivt överraskad. Bara fyra månader kvar!

Hemmahelg

Har varit hemma i helgen. Hängt med familjen, sett lite Downton Abbey och varit på födelsedagsfest. Firat fars dag idag, förstås. Avslutade helgen med att kratta löv i trädgården. Otroligt roligt. Verkligen. Men, förutom lövkrattningen så har det varit en riktigt bra helg.

Jag är lite arg på Jenny dock. Nu har hon fått mig att börja följa ytterligare en serie. Jag har ju inte tid för det här!! Men, nu blir det ju i alla fall midseason breaks, så serierna pausar ända fram till januari. Sjukt trist, men ändå rätt bra för mig som har ungefär tre ton skolarbete att få klart innan januari.

Ja, det var väl allt, typ. Ville bara uppdatera mina ca tre läsare litegrann. Jag lever och frodas! Och, imorn släpps den första, riktiga trailern för The Hunger Games. YAY! Så spännande.

Slut på depp

Jag har mått ganska pissdåligt den senaste tiden. Höstdepression tror jag att det kallas. Gått runt och gnällt över allt jag ska göra, gråtit över mörkret och mest gjort ingenting alls. Gått upp alldeles för sent, placerat mig i soffan, fått någon typ av brännskador på låren eftersom min dator är alldeles för varm för att ha i knäet (att jag aldrig lär mig att jag måste skaffa ett laptopunderlägg innan jag förstör alla mina datorer!) och spelat Lego Star Wars tills det har dansat runt lego-jedis framför ögonen på mig när jag har blundat. Imorse gjorde jag mig redo för ytterligare en dag av ingenting, men tänkte att det kanske var bäst att kolla när jag egentligen skulle lämna in det där andra utkastet av min c-uppsats. Jahapp. Det var imorn, innan klockan tolv. Då jäklar blev det fart i mig. Jag stängde av TV:n direkt, hoppade in i duschen, läste facklitteratur om crossover fiction medan jag slängde i mig några mackor till frukost, och cyklade till slut i racerfart till skolan. Det är rätt otroligt vilka underverk panik kan göra för inspirationen. Så, nu har jag suttit här i några timmar och skrivit. Det går långsamt, men det går framåt, och jag tror att jag har snappat ut ur min höstdepression nu. Det gäller bara att komma iväg, komma ut ur huset, men fy vad trist det är att man måste ha panik för att lyckas med det.

Igår såg jag förresten Tintin på bio. Alltså, jag vet inte om jag är lättimponerad eller nåt, men jag blev helt hänförd (ja, jag använde precis ordet hänförd) av hur bra animerad den var. Oscar för bästa animation, nästa. Definitivt. Den var bra i övrigt också, spännande och rolig.

Nä, uppsats var det!

Vintertid

Så var vi där igen alltså. Det här landet, och alla dess årstider. Klockan är 16.40 och det är beckmörkt ute. Sitter vid köksfönstret och försöker skriva en uppsats, men tänker mest på hur länge det här mörkret kommer att ligga kvar. En fem, sex månader ungefär. Runt 180 dagar av mörker. Det är inte lätt att vara glad när man har detta framför sig.

Fast, man får väl tänka att om någon månad kommer snön också. Och trots att det kommer finnas dagar då den kommer att falla horisontellt, och leta sig in under kläderna, och man kommer att tänka att så här kall har jag aldrig varit, så som man gör varje vinter, så kommer den också lysa upp på kvällarna, och det här deppmörkret som egentligen bara finns under november kommer att vara ett minne blott. Jag hoppas bara att jag lyckas ta mig igenom november först.

Och jag hoppas att jag någon dag snart får energi att göra allt jag borde göra. Jag har nämligen inte tid att vänta till att snön faller.

Om ambition

Jag har aldrig varit särskilt ambitiös. Kanske för att jag inte har behövt vara det tidigare. Jag är hyfsat smart. Inte sådär genismart som vissa människor är, inte som de där som säger saker till som tätt som man bara förundras över och tänker att hur FAN visste du det där? Nej, så är jag inte. Jag brukar tänka att jag har haft ganska mycket flyt i skolan, särskilt i gymnasiet. Jag är riktigt bra på att skriva prov. Tror att det handlar om att jag har lätt att ta in saker för en kort stund, men jag glömmer det efter en vecka. Har inte lidit så mycket av det direkt. Visst önskar jag ibland att jag kom ihåg svaren på frågorna på det där historiaprovet som jag fick MVG på en gång i tiden, men nä, MVG:et är ju tryckt på betygspappret och även om det är synd att jag inte kommer ihåg det nu så är det ingenting jag går och grämer mig över. Men, något jag verkligen saknar, och önskar att jag hade, är ambition. Sitter och försöker skriva min uppsats, och jag önskar så att jag kunde tänka att det här ska fan bli världens bästa uppsats. Tyvärr gör jag inte det. Istället tänker jag att gud, hoppas jag blir klar med den här uppsatsen nån jävla gång och att jag åtminstone får ett G. Det är så himla synd att jag inte kan höja min amibitionsnivå litegrann i alla fall. För om det är något som är viktigt om man ska bli framgångsrik så är det ambition. Hur smart man är och hur många MVG:n man fick i gymnasiet spelar ingen roll om man inte är ambitiös. Man måste vilja bli bättre för att bli bättre, liksom. Ibland tänker jag att det är konstigt att jag, som är så livrädd för att misslyckas, egentligen inte strävar efter något annat än att vara okej. Skriva en okej uppsats och få ett okej jobb. Det är lite sorgligt, för jag tror att jag skulle kunna vara bättre än jag är om jag bara ville det.

Och det här inlägget skrev jag bara för att ta en paus från uppsatsskrivandet. En ambitiös människa hade inte gjort det. En ambitiös människa hade först klarat av målet för uppsatsen för dagen, och sedan skrivit ett inlägg om hur sjukt bra det går. Äh, vad deppigt alltså. Undrar om typ Blondinbella har några övningar för att få upp ambitionsnivån?

Det allra, allra bästa med hösten

TV, förstås. Mitt bland Hamlet, 1984 och uppsatspanik slänger jag in nya avsnitt av mina favoritserier - och helt sprillans nya serier förstås. Har inte hunnit se allt jag vill se än, men här kommer några tankar om det jag har sett.

GAMMALT

Glee är nu inne på sin tredje säsong. Det är sista året för en del av dem, men annars är ju alltid Glee som Glee är. Totalt orealistiska sångnummer förstås, men alltid rätt trevligt. Mysigt liksom. Jag gillar Glee för att jag gillar musikaler och allt som har med det att göra, men Glee är inte lika beroendeframkallande som vissa andra serier, och därför liksom lättare att titta på. Man vill inte dö när avsnittet är slut liksom.

Sjunde säsongen av Grey's Anatomy drog igång för två veckor sedan. Sjunde??? Låter ju helt sjukt. Kommer fortfarande ihåg när det var helt nytt. Det var 2005 och jag var alltså 17 år. Haha, herregud. Hur som helst, tycker att säsongen började lovande, men ganska lugnt. Var så otroligt besviken efter säsongsavslutningen i våras. Hela grejen med Grey's Anatomy är ju liksom de spektakulära säsongavslutningarna, och den förra var bara... blah. Men, ska bli spännande att se hur stackars April klarar sitt chief resident-jobb och vem som blir den nya chefen. Fast, det vet jag redan, men ska inte avslöja. Tycker dock att hela Meredith och Derek grejen är trist. Jag menar hallå, ska ni bråka MER? Var så nöjd att de äntligen hade slutat bråka och var lyckliga. Blä.

Himym är en av mina favoritkomediserier någonsin. Det är den enda serien på TV just nu som jag faktiskt skrattar högt åt. Mest åt Barney, förstås. Inte så mycket mer att säga. Hyfsat säker på att man fortfarande inte kommer ha någon aning om vem som egentligen är den där jäkla mamman i slutet av säsongen.

Åh, så jag älskar VD. Här snackar vi obsession alltså. Den här serien är så jäkla bra på att göra nya, spännande plotlines och nya vändingar hela tiden. Saknar dock en lite häftigare huvudroll. Elena är ju faktiskt extremt tråkig. Som tur är finns det gott om andra spännande karaktärer. Damon (men hans HÅR i den här säsongen??????), Jeremy och Alaric är mina favoriter. Och Caroline förstås!

NYTT

Hart of Dixie är OC-skaparen Josh Schwartz nya serie, med Rachel Bilson i huvudrollen. Hennes karaktär är en läkare (haha) som flyttar till en småstad i Alabama för att ta över en liten läkarpraktik. Där träffar hon på snygga killar, elaka tjejer och några alligatorer. Ja, kanske inte det bästa jag någonsin har sett. MEN, jag tyckte ändå att det var rätt mysigt. Extremt orealistiskt och rätt töntigt, men mysigt ändå. Typ som Gilmore Girls. Plus att Rachel Bilson hade sjukt snygga kläder på sig. Nästan värt att titta på bara för det.

 

The Secret Circle är en ny CW-serie som handlar om ett gäng häxor. L.J. Smith har skrivit boken som serien bygger på, samma författare som skrev The Vampire Diaries. Cassie, huvudpersonen, flyttar till sin mammas gamla hemstad för att bo med sin mormor när mamman mystiskt dör (hon blir uppeldad av en manlig häxa). Det visar sig att Cassie är en häxa, och att hennes mamma var en, och att hennes mormor var en, och att hennes.... Ja, ni fattar. Häxor i familjen. Jag älskar det här! Det är intressanta karaktärer, speciellt min nya favorit Faye, spelad av Phoebe Tonkin. Inte nog med att hon är sjuk snygg, hon är dessutom en mean girl med ett samvete. Så bra. Den här serien är också intressant eftersom föräldrarna faktiskt är viktiga, till skillnad från andra tonårsserier där de alltid är bikaraktärer med väldigt lite att säga. Nej, jag tror att det här kommer bli riktigt bra.

Okej, Two and a half Men är ju inte en ny serie egentligen, men det känns så med Ashton Kutcher i huvudrollen istället för Charlie Sheen. Jag har ju egentligen aldrig gillat serien, men kände att jag var tvungen att se de första avsnitten på nya säsongen, på grund av alla skriverier. Det började hyfsat tycker jag, även om de var otroligt elaka mot Charlie, men i andra avsnittet drog jag inte på munnen en enda gång. Nej, tror jag ger upp.

Har fortfarande en massa andra serier jag vill spana in. Bland annat detta:

• Supernatural. Äntligen ny säsong!
• Pan Am. Mad Men-rip-off, men i luften. Typ. Verkar ju lite intressant ändå.
• Ringer. Sarah Michelle-Gellars nya serie, som lät så otroligt lovande men har fått usla recensioner. Kanske väntar och ser om åsikterna där ute ändras, och ger det en chans då i så fall.
• Terra Nova. Dinosaurier. Steven Spielberg. Dinosaurier. Första avsnittet väntar på datorn.
• American Horror Story. Spöken! Woho! Fast, verkar sjukt läskigt. Kanske står över.
• Homeland. CIA, terrorattentat och Claire Danes. Kan bli bra.

Pucko

När jag var i Göteborg råkade jag få med mig Erics nyckelbricka hem, och idag gick jag upp till Ica för att posta ett brev med brickan i. Jag skulle handla också, och jag hade ingen väska med mig så jag postade brevet först så att jag skulle slippa bära runt på det (för det vägde så sjukt mycket... eller nåt). Hur som helst, nöjd och glad stod jag i kassan med mina riskakor (ny besatthet), men jag hade en distinkt känsla av att jag hade glömt någonting. Så gick det upp för mig. Frimärket. Jag skulle ju köpa ett frimärke till brevet, SOM JAG REDAN HADE POSTAT! Alltså, hade det varit ett vanligt brev hade det väl varit okej, men den där nyckelbrickan kändes rätt viktig. Fick lite panik, sprang ut till brevlådan för att se om jag typ kunde gräva upp brevet, men eftersom inkastet är typ 2 cm så var ju det en ganska dum idé. Ringde postens kundtjänst, men klockan var halv elva på kvällen, så det var ju också en hyfsat dum idé. Gjorde då som alla normala människor gör vid krissituationer: ringde mamma. Fast, klockan var som sagt halv elva, och mina föräldrar går ju typ och lägger sig vid sju nu för tiden, så jag ringde Peter för att kolla om det fanns någon chans att någon av dem var vaken. Tyvärr var det pappa som var vaken. Alltså, pappa är ju egentligen ganska snäll, men när man ställer en sån dum fråga till honom (för egentligen, hur skulle han kunna veta vad man gör när man har postat ett brev utan frimärke?) så kan man ju förvänta sig ett "men vafaaan" i luren. Så, ett "vafaan" förväntade jag mig, och ett "vafaan" fick jag. Inget annat att göra än gå hem och googla saken. Verkar som att brevet antingen kommer fram till Eric eller till mig i alla fall, eller så får jag betala en faktura på 6kr för frimärket. Ingen skada skedd verkar det som. Men ändå. Kanske det mest puckade jag gjort på väldigt länge.

Men VAFAN

Tror ni inte att skåpkillarna kom precis i samma sekund som jag satte på mig skorna för att gå till skolan? Ville slå dem. Fick tre timmars mindre sömn på grund av dem.

Nä, nu åker jag till Västerås.