Paus

Jag pausar i pluggandet. Ska snart fortsätta med sista kapitlet, languages of the world. Det låter visserligen ganska intressant men jag känner mig trött och uttråkad och jag är fortfarande inte riktigt frisk. Jag snorar mer än vad som är acceptabelt och går runt med ständigt illamående på grund av slemklump i halsen. Fräscht är mitt förnamn, för övrigt.

Funderar på om en sväng till affären kanske kan höja motivationen lite. Det är strålande höstväder här och jag har inte varit utanför dörren på två dagar.

Jag är extremt avundsjuk på Jenny, Sara och Chat som har det roligt i London. Vill också! Om jag har råd kanske jag kan ta en liten weekend eller nåt nån gång när pluggandet lugnat ner sig lite. Får jag får jag får jag, Sara?

Gud vilket ovärt inlägg. Blä. Nu cyklar jag iväg till Luthagens Livs istället.

Nästan där

Så, jag har ju en tenta på fredag. Tidspressen gör att jag inte ens vågar sätta på tv:n i rädsla för att fastna där och kugga på tentan. Det är ju faktiskt väldigt bra. Problemet är bara att även om jag inte sätter på tv:n och lägger mina böcker framför mig och vässar pennor och tänder skrivbordslampan så är det fortfarande otroligt lätt att bli distraherad. Av sina tankar, till exempel. De där tankarna är ganska mycket i vägen. Men jag har ändå kommit en bit på vägen och är exceptionellt stolt över mig själv. Har förstört min bok med överstrykningspenna, men äh, jag hade ändå inte orkat sälja den.

Roligast är det att rita fonetiska symboler. Här har ni IPA-kartan (International Phonetic Alphabet) om ni är intresserade (vilket ni självklart inte är men kom igen, hjälp mig lite här, jag försöker avleda att fortsätta plugga). Det jag skulle komma fram till var i alla fall att symbolerna är roliga. Känner mig som en konstnär när jag ritar dem.



Jag har för övrigt ätit bakad potatis två dagar i rad nu. Jag har blivit något av en expert på det där med att snöa in mig på maträtter och äta dem tills jag spyr bara av tanken. Men än så länge är det mycket mumsigt. Har också gjort den häpnadsväckande upptäckten att jag faktiskt gillar paprika.

Nu ska jag fortsätta plugga semantik och pragmatik. Har en idé att jag ska göra sådana där kort, ni vet som de hade i Grey's anatomy! Alltså, det är så himla roligt att plugga!

Natacha

Alltså. HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA... kan.. hahahah inte sluta... hahahahaha... skratta... HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA


Ni kan läsa här. Haha. Hahahaha.

Kan inte andas

Oj, vad den där rubriken lät som att den syftade på något väldigt djupt och sorgligt. Så är det inte - jag kan faktiskt inte andas, bokstavligen. Jag är sjuk igen, och jag funderar över om mitt immunförsvar kanske totalt har brutits ner efter någon månad av inte alls särskilt bra leverne. Jag måste faktiskt skärpa till mig. Från och med nästa vecka får det fan i mig vara nog med att leva på chips och cola.

Fast. Nästa vecka är det tentaplugg som står på schemat, varje dag. Så, kanske veckan efter det?

Idag ska jag hem till Västerås så jag kan vara där och möta Sara och Chat som kommer hem i morgon. Hade en ganska lustig konversation med mamma igår.

Mamma: Ja, och på fredag kommer de som ska fixa badrummet!
Jag: Jaha, inte samtidigt som Sara och Chat kommer va?
Mamma (skrattar): Men lilla gumman, de kommer ju inte klockan tio på kvällen.
Jag: Eh. Nej, fast det gör ju inte Sara och Chat heller.
Mamma (skrattar fortfarande, ganska nöjt): Jo, det gör de visst.
Jag: Fast alltså, du vet att planen från London kommer typ klockan två på eftermiddagen nu för tiden.
Mamma är tyst ett tag.
Mamma (börjar bli lite panikslagen): Nej, så är det inte alls.
Jag: Jo. Det har varit så i typ ett år nu.
Mamma (rösten har gått upp någon oktav nu): MEN! Vilken tid kommer de då?
Jag: 14.35 ankommer planet.
Mamma (skriker): MEN BADRUMSKILLARNA KOMMER JU 14.15!
Jag: Okej, ja, då har vi ju något av ett problem här.

Sedan följde några minuter av små skrik och utrop av panik för att nu är allt förstört och jäkla skitflygplan och ingen kommer kunna hämta Sara och Chat och NEEEJ nu kan jag ju inte se dem komma ut ur dörrarna och jag ÄLSKAR NÄR DE KOMMER UT UR DÖRRARNA!!!!111ett!!!ett111!!

Sara, ni får nog gå hem. Eller kanske hyra cyklar. Det är ju inte så fasligt långt faktiskt.

Chanel

Alltså. Jag avgudar Ebba von Sydow, tycker att hon kanske är den coolaste tjejen i Sverige. Kolla in detta:



Så fruktansvärt roligt. Vad är det för fel på den där Cay-människan? Korrekt tolking. Haha. Så idiotiskt.

Cut

Jag har klippt mig. Det kan ha varit en av de jobbigaste upplevelserna i mitt liv. Jag gick in på första bästa drop-in ställe och fick en tid direkt. Jag tror den stackars frisören ångrade att hon inte hade sagt att det inte fanns någon tid.

Det började ganska bra. Hon kammade igenom mitt hår som var ovanligt medgörligt och deklarerade sedan att hon ville tvätta det. Det var helt underbart. Jag har aldrig fått mitt hår tvättat hos en frisör förut men helvete vad skönt det var. Jag började känna mig ganska nöjd med mitt val av frisör och när hon sedan lämnade mig i en sån där föngrej som ser ut som en stor hjälm kunde jag knappt dölja min förtjusning. Det var precis som på film! Jag satt där och fnissade för mig själv. Det tog väl kanske fem minuter innan hon stängde av föngrejen och sedan stirrade med förundran på mitt hår.

- Det är ju inte torrt! utbrast hon förvånat.
- Eh. Nej. Alltså, det tar ganska lång tid att få mitt hår torrt.

Hon skrattade lite (för sista gången den dagen) och satte på fönen igen. Det funkade inte den gången heller. Mitt hår kunde helt enkelt inte bli torrt. Det var då suckandet började. Hon började borsta igenom mitt hår och jag överdriver inte det minsta när jag säger att hon borstade mitt hår i 20 minuter. 20 jävla minuter stod hon där och suckade och muttrade och såg ut som att hon helst av allt ville dra fram rakapparaten och raka bort allt mitt hår. Jag satt där och stirrade rakt fram i spegeln och ville dö. Jag menar, det var ju faktiskt mitt fel. Kvalitén på ens hår blir ju inte direkt top notch när man struntar i att klippa det på ett helt år. Hon avbröt den evighetslånga borstningen med en suck.

- Nej, det här går ju inte. Ditt hår är ju fortfarande inte torrt. Jag måste föna det själv.

Så började en 15 minuters lång session av fönande ackompanjerad av en stadig melodi av suckar och stön.

När detta äntligen var klart var det dags för att faktiskt göra det jag kom dit för. Efter 35 minuter av fönande och borstande var det dags att klippa av det där jävla håret. Alltså, jag är helt säker på att frisören egentligen var en mycket trevlig människa, men jag tror att hon hatade mitt hår så mycket att hon genomgick något av en personlighetsstörning under tiden hon arbetade med det. I slutet av vår ganska långa tid tillsammans var hon nämligen ganska hård. Så fort jag rörde huvudet det minsta stirrade hon ner mig totalt.

- Om du rör huvudet blir det inte jämnt, väste hon med mellan tänderna.
- J-ja-jaha, eh, okej, eh, förlåt, stammade jag fram.

När hon äntligen var klar såg det ut som att någon hade lyft en 100 kilo tung sten från hennes axlar. Hon drog en lättnadens suck, slet bort det där frisörskynket (ni vet, det där svarta man alltid har på sig hos frisörer) från mig och nästan sprang till kassan. Tro inte att det tog slut där. Deras kortläsare fungerade inte och jag hade såklart inga kontanter så jag fick springa och ta ut pengar. Och det gjorde jag verkligen, sprang. Jag var så generad över att jag hade tagit upp så mycket av den där stackars människans tid att jag rusade så fort jag kunde till närmsta bankomat.

- 350 kronor blir det, sa hon.
- Okej, men ni har studentrabatt här också va?
Hon tittade på mig som att jag var totalt galen.
- Ja, jag har redan dragit av den. Du vet, det tog en timme att klippa ditt hår.
- Ja, jo. Okej, alltså förlåt, jag förstår om det var jobbigt, fick jag fram.
Hon teg.

Jag sprang ut därifrån så fort jag kunde.

Är mycket nöjd med klippningen dock.

Vad ingen här i världen sett och ord ej kan beskriva

Jag är ensam ikväll och jag vill inte göra något annat än ligga i min säng med datorn i knät och slötitta på Family Guy hela kvällen. Jag är slö i huvudet och mätt efter att ha proppat i mig tacos. Solen har strålat över Uppsala hela dagen och löven börjar skifta i orange men jag har bara lämnat lägenheten i 10 minuter idag för att köpa livsviktiga förnödenheter (tuggummi och cola). Jag tycker om att vara ensam. Jag gillar att inte behöva yttra ett enda ord på flera timmar och få sitta i timmar på New Moon-forumet på imdb (jag skriver aldrig, jag bara läser och roas av att människor kan vara så extremt hängivna Robert Pattionson) utan att någon skrattar åt mig.

Det är ganska svårt att surfa på nätet i flera timmar i sträck dock. Ganska snabbt har man läst alla bloggar man vanligtvis tittar in på och måste börja söka i minnet efter sidor man gillar men inte besöker så ofta. En sådan sida är denna. Jonas Peterson aka Silverfisken är en svensk kille som bor i Australien. Han har ganska nyligen (tror jag) blivit bröllopsfotograf på heltid. Det låter ju himla töntigt, att ägna sitt liv åt att fotografera bröllop men jag börjar gråta varje gång jag klickar mig in på den där sidan. Titta på detta så förstår ni. Jag tittade på bildspelet och grät och önskade att jag kunde få gifta mig i Dalarna med en kille med perfekt skäggstubb och ha en fiolspelande gammal man i traditionell folkdräkt spela min bröllopsvals.

Sara, kan inte du och Chat gifta er? Typ, nu? Och anlita Jonas. Snälla? SNÄLLA? Jag kan sjunga på bröllopet och hålla ett jättefint tal. Lovar.

Jag är bättre än du/dig

Idag är det fredag och jag har varit på en mycket intressant föreläsning om språkanvändning. Alltså sociolekter, dialekter, språk och etnicitet och sådana spännande grejer. Dock sa Niklas, vår föreläsare, något som totalt krossade hela min värld (om du inte är intresserad av språk kommer du nog finna detta exceptionellt tråkigt). Han skrev ner följande meningar på tavlan:

1. Jag är större än du.
2. Jag är större än dig.

Han frågade vilken som var rätt och självklart, språknazister som vi är, tyckte vi att den första meningen var rätt. Jag speciellt, då det här är en mening jag har rättat otaliga gånger när någon har sagt alternativ 2 . Niklas lyssnar på vår diskussion och säger sedan att båda meningarna är rätt. Man får alltså säga: jag är större än dig. Herregud! Jag känner mig lite deprimerad. Niklas sa nämligen att jag är större än du från början var en förkortning av satsen jag är större än du är och det är ju så jag alltid har tänkt, men tydligen är det så att jag är större än dig är en prepositionssats och därmed är precis lika rätt som alternativ ett. Han sa dessutom att vi ska vara stolta över att säga: jag är större än dig, för språket förändras alltid och tur är väl det - annars skulle lingvisterna inte ha något som helst att göra.

Apropå lingvister så är de ju helt underbara. Jag vet inte om ni någonsin har träffat på en lingvist, men de som har föreläst för oss är fruktansvärt roliga. De ser likadana ut också, lite sådär halvnördiga med byxorna lite för högt upp. Och de ÄLSKAR ordvitsar, vilket inte alls är särskilt konstigt.

Ikväll är det reccegasque (för er som inte är så hippa på det där med universitetsspråk - gasque: finare fest med sittning, recce: recentior, förstaårselev) fast det visste jag inte om så jag ska inte gå på middagen. Kanske går jag på släppet efteråt.

Hasta luego amigos.

Den här meningen kommer jag aldrig att säga igen

Jag är himla uttråkad. Borde sätta mig med kapitel 1, 2, 3, 4, 5, 6, 10 och 11 i McGregor och läsa tills hjärnan blöder. Japp. Så mycket ska jag ha läst hittills. Jag har läst halva kapitel fem. Fan vad bra jag är.

Jag har aldrig varit bra på att plugga långt i förväg. Jag behöver tidspressen, men jag gissar på att det kommer bli lite svårt att läsa 12 kapitel på ca 30 sidor vardera kvällen innan tentan. Så det är väl bara att stänga av datorn och TV:n och börja rita lite träddiagram (fråga mig inte ens).

Idag såg vi en film i skolan. Innan dess hade jag ägnat två timmar till att klaga på denna onödiga filmvisning som jag var säker på inte skulle ge mig någonting alls. För sådan är jag - onödigt negativ, och oftast helt i onödan. Filmen var faktiskt intressant (fast det var ingen film, det var en dokumentär om... gissa vad? Språk.) och jag lärde mig bland annat att man aldrig säger en och samma mening två gånger (förutom när man berättar historier och sånt). Jag vet inte om det stämmer dock, det känns väldigt osannolikt att man inte en enda gång i hela sitt liv skulle yttra en exakt identisk mening två gånger.

Jessica Silversaga. Så heter en brud som just nu är på en reklamfilm på tv. Silversaga? Vad i helvete? Hon har ju lätt hittat på namnet själv. Stackars, stackars dumma och smaklösa Jessica.

Fantasibrist

Ny brist idag: fantasibrist. Alltså, det är ju lite larvigt att ha bloggtorka efter ca en vecka som bloggare, men det är jävligt svårt att hitta på roliga saker att skriva om ens liv är rätt så bra. Jag gillar att skriva roliga saker. Jag orkar inte berätta vad jag äter till lunch, eller vad som går på TV just nu, eller vad jag gjorde idag när jag redan berättat allt sånt på telefon för er (ja, för Malva i alla fall). Vill inte upprepa allt liksom. Jag vill skriva roliga texter som får er att skratta. Sådana historier handlar ofta om missöden och pinsamma situationer, men sådana situationer saknas här. I Málaga var det lätt som en plätt eftersom jag och Malva levde världens mest tragiska liv. Det är lättare att skriva roligt om tragik.

Så, i brist (igen) på roligheter får jag väl ändå berätta vad jag har gjort idag. Jag har varit på föreläsning med världens tråkigaste människa. Det var dessutom helt onödigt att gå eftersom det han pratade om (har ett vagt minne av att det var lexikalisk semantik men är inte säker eftersom jag halvslumrade hela tiden) inte ens skulle komma med på tentan. Sedan var det språklabb. Språklabb går ut på att man sitter vid datorn och leker med sådana där program som man hade när man läste spanska i sexan typ. Förra gången var det ordklasser, vilket var töntigt lätt men idag var det satsdelar. Jag har aldrig lärt mig satsdelar. VARFÖR I HELA VÄRLDEN HAR JAG ALDRIG LÄRT MIG SATSDELAR? Det var lite pinsamt eftersom min klass är irriterande duktiga och har djupa diskussioner om adverbialer och infinita objekt och subjekt och vad fan de nu snackade om.

På eftermiddagen åkte jag och Crille till Maxi. Det var skoj.

Nu ska jag nog titta på Underworld 2. Spännande.

Sömnbrist

Jag är tillbaka i Uppsala och jag är så fruktansvärt trött. Jag har sovit fyra timmar inatt, eller imorse snarare. Jag beslutade mig ju nämligen för att ägna natten åt VMA:s på Mtv. Det började klockan två och jag satt alldeles ensam och förfasade mig över Kanye West (som ju måste ha något stort fel i huvudet) och blev alldeles förundrad över Lady Gaga som sjöng som en ängel. Allvarligt, vem visste att hon verkligen kan sjunga på riktigt?

När klockan var ungefär halv fem tyckte jag att det räckte och stängde av TV:n. Mitt huvud snurrade men inte fan fick jag sova. Jag hade nämligen en katt i sängen. En stor, lurvig katt som tog upp ungefär 60 cm av min 90 cm breda säng. Så där låg jag, illamående av trötthet och kunde inte röra mig eftersom jag inte ville väcka Lennon. När klockan var fem hörde jag pappa gå upp. Jag tror jag lyckades slumra till lite men jag vaknade fort igen när pappa bestämde sig för att diska. Alltså allvarligt, vem tycker att det är en bra idé att börja diska klockan halv sex på morgonen? Det var ingen tyst diskning heller. Jag vet inte vad han höll på med, men det slamrade som en jordbävning från köket (vilket, ska tilläggas, ligger vägg i vägg med mitt rum). Jag låg blickstilla i min säng och kände att jag var nära en panikattack för att det lät så mycket och jag ville inget annat än sova. Till slut var jag tvungen att lirka mig upp ur sängen och fråga pappa vad i helvete han höll på med. "Jag diskar, för ni har ju inte gjort det", svarade han irriterat, och det var ju ganska typiskt min käre far.

Till slut åkte han i alla fall men då hade klockan hunnit bli sju och mamma gick upp. Peter fyller ju år idag, så vi skulle sjunga för honom. Alltså gick jag upp ur sängen och staplade in i köket. Efter presentöppningen gick jag ner och la mig i mina föräldrars säng, för det var alldeles för ljust i mitt rum, och jag somnade på en halv minut. Det är något med den där sängen alltså.

Fyra timmar senare ringde Christian och runt halv ett satte vi oss i bilen mot Uppsala. Vi snurrade runt staden ett ganska långt tag (var det du som hade bra lokalsinne, Crille?) och letade efter McDonalds.

Nu är jag i alla fall tillbaka i mitt rum och min säng. Jag borde plugga men jag behöver sova, så det får nog bli det senare.

Trött, yr och snorig.

Jag är fortfarande lite sjuk. Det rosslar i halsen (vilket härligt ord rosslar är) och jag är täppt i näsan, men jag låter inte längre som en H&M-hagga (dvs som att jag har rökt i 50 år). Jag är lite nervös att jag ska bli beroende av nässpray. Man kan ju faktiskt bli det. Man kan förstöra hela näsan med nässpray och sluta som Michael Jackson. Typ.

Jag har varit lite besatt av den här sjukdomen. Det blir lätt så för mig, jag gillar att klaga. Alltså, det är ju inget annat än en helt vanlig förkylning men jag har låtsas att jag har legat på min dödsbädd hela veckan. Jag har tyckt fruktansvärt synd om mig och beklagat mig för alla som har velat lyssna (och för de som inte har velat lyssna också). Varje kväll när jag har gått och lagt mig har jag suckat tungt, lagt huvudet på kudden, stirrat upp i taket och tänkt att det nog inte finns någon i hela världen som mår sämre än jag gör. Det är förvånansvärt hur mycket bättre man kan må av att tycka synd om sig själv.

Idag ska jag åka hem till Vässan. Jag måste passa min 17-åriga lillebror över helgen. Jag har sagt detta till personer i min omgivning och de har tittat på mig som att jag vore helt galen. Men det gör mig ingenting, jag saknar Peter. Jag saknar mina katter också. Igår såg jag en film där huvudpersonen mördade sin kattunge. Jag började nästan gråta.

Jag längtar efter att få spela piano också.

Med andra ord ska det bli ganska skönt att komma hem. Fast jag kommer sakna min säng här i Uppsala. Mamma, den är superskön!

Sjuk-lig

Jag är sjuklig. Två morfem förresten, om ni var intresserade. Jag tycker mycket synd om mig själv, som jag alltid gör när jag är sjuk. Det är himla irriterande att vara lite sjuk. Jag tycker att antingen kan man vara väldigt sjuk eller inte sjuk alls. Det där jobbiga mellanstadiet är väldigt tröttsamt.

Dagens symptom: Nästäppa, dryg hosta och allmän känsla av att vilja dö.

Nu ska jag äta en kexchoklad som med all säkerhet kommer att smaka slem.

Nattluft

Jag tänker skriva en potentiellt supertöntig text nu, bara så ni vet.

Efter att jag hade sett klart Harper's Island hos Christian ikväll cyklade jag den ungefär två minuter långa vägen hem. Det var alldeles tyst ute och luften var helt perfekt. Klockan var några minuter över midnatt och jag satte mig på en bänk utanför mitt hus och bara andades. Jag ville sitta där hela natten men eftersom jag har en lektion i morgon klockan 10.15 tänkte jag att det inte riktigt var okej att sitta ute på en bänk och stirra ut i luften hela natten. Så jag gick in, satte på datorn och TV:n och längtade ut igen. Det är något med nattluft. Jag känner mig avskärmad från världen här i Uppsala. Som att jag lever mitt liv utan att tänka på det. Det är lugnt och fridfullt men det känns inte riktigt. Det är mer som en dröm.

Nu borde jag sova fast först ska jag öppna mitt fönster och andas i några minuter till.

Idol-Jon

Jag önskar att jag hade sagt ja när Jon frågade chans på mig. Fast jag kommer inte riktigt ihåg, jag kanske gjorde det. Jag kommer ihåg när han var ihop med Elina men sa att han var kär i mig. Jag kommer ihåg hur otroligt arg jag varpå honom för att han var så dryg, att jag sa åt Annika att jag inte tänkte ha några lektioner med honom.

Fan, jag är ju världens pucko. Fast jag kan ju i alla fall säga att han den där killen som vann Idol var kär i mig en gång i tiden.

Pluggpanik

Alltså herrejävlar. Jag har härmed infört besöksförbud på facebook. Så fort jag loggar in har en ny klasskompis skrivit hur jobbigt det är att plugga, hur svårt morfologi är (vad i helvete är morfologi?) och hur McGregor (författaren till boken) är elak. Allvarligt. Jag trodde att jag pluggade mycket men det här är ju ett skämt. Jag har äntligen fått tag i boken men självklart bläddrade jag bara igenom den lite innan jag snabbt beslutade att ägna kvällen åt mer Harper's Island. Jag suger.

I morgon har jag föreläsning 12.15 och slutar 14.00. Då blir det plugg. Jag lovar. Ska sätta mig på biblioteket. Det här med att ha alla kanaler man behöver i sitt rum är kanske inte så himla bra ändå.

Var förresten tvungen att fundera väldigt länge över hur man egentligen skriver i morgon. Språkrådet rekommenderar i morgon, särskrivet, så så får det bli. Jag lär mig så mycket här i Uppsala!

Bomull i huvudet.

Jag är förkyld. Christoffer har snörvlat hela veckan i rummet bredvid och han måste ha smittat mig för min hals känns som att den är fylld av taggtråd och jag har bomull i hela huvudet. Det är väldigt obehagligt. Jag har fått halstabletter av Christian som förlamar hela munnen och halsen. Som hos tandläkaren ungefär. Det är lite roligt. Jag känner mig som en dreglande idiot efter att jag har tagit en. Fast jag dreglar ju inte på riktigt, men det är roligare om man tänker att jag gör det.

Igår hade jag besök. Mitt crew kom hit (känner mig som Snoop Dogg när jag säger mitt crew. Älskar Snoop Dogg.) och vi tillbringade nån timme på akademibokhandeln. Sedan drack jag varm choklad på Waynes som smakade vatten med pyttelite kakao. Det var vidrigt. Det var dock mysigt att ha sällskap. Kvällen ägnades åt Harper's Island med Christian.

Har ni förresten tänkt på att uttrycket "att spendera tid" inte finns? Det är sådant man lär sig på språkvetarprogrammet. Apropå språkvetarprogrammet så har jag lite panik över att min bok ännu inte har dykt upp. Imorgon börjar vi med grammatik och jag känner att boken skulle vara bra att ha.

Igår natt när jag lugnt satt och läste forum på imdb började min dator tjuta som en siren och det kom upp en ruta där det stod att en trojansk häst hade invaderat min dator. Jag fick panik, skrek litegrann, hoppade upp ur sängen, sprang några varv runt mitt rum för att förstå vad i helvete det var som hände och drog till sist ur internetsladden. Det var otäckt. Tror att det var falsk alarm dock.

Nu ska jag dra mig ner på stan och köpa kuddar.

IKEA, gästsängar och snus.

Hej grabbar.

Mamma och pappa dök upp runt tolv imorse och vi åkte till IKEA. Alltså, som blivande språkvetare känner jag att det är viktigt att skriva IKEA med stora bokstäver eftersom det faktiskt heter så, men det känns ju som att man skriker ut det. Så är det alltid när man skriver med stora bokstäver. Jag och Calle brukade roa oss med att skriva med stora bokstäver till varandra på msn, och man kände sig alltid helt utmattad efteråt. Prova. HEJ! HUR MÅR DU? JAG MÅR BRA! Okej, tillbaka till ämnet - IKEA (haha). Så. Jag skulle köpa en säng och gick glad i hågen mot sängavdelningen. Mamma och jag var på IKEA i Västerås för några veckor sedan och skulle titta ut en säng. Jag ville ha en billig (duh) och frågade om en säng jag hade sett i katalogen. Hon som jobbade där sa att sängen i katalogen var helt fel för mig, då jag var för liten för en hård säng och således skulle ha en mjuk. Och det var helt okej, för den mjuka var billigare. Så när jag idag skulle köpa den där sängen fick jag lite panik när snubben på IKEA i Uppsala tittade på mig med ena ögonbrynet uppe i hårfästet och sa att "den där sängen är en väldigt enkel säng och passar bättre som en gästsäng". Wtf? Skitmänniskor. Jag köpte den i alla fall men har varit lite orolig hela dagen för att min rygg kommer att dö. Vi får väl se efter inatt.

Jag ägnade eftermiddagen åt att fixa till i mitt rum. Nu är det mysigt och trevligt. Saknar mina svarta kuddar och fina gardiner, men annars är jag mycket nöjd.



Det är väldigt beige(t?), men mysigt.

Annan sak! Göteborgs rapé har bytt layout. Japp, jag tycker att det är värt att skriva om. Försökte ta en bra bild men det gick inte.

Okej. Färdig.

Mest till Sara. Och Malva. Kanske mamma lite.

Jag hatar när småbloggare försöker få det att låta som att folk faktiskt läser deras blogg. Typ (plus diverse stavfel förstås):

HEJ ALLA SOFIALOVERS! HUR MÅR NI IDAG? JAG MÅR BRA MEN ALLTSÅ, SJÄLVKLART GÖR JAG DET FÖR JAG ÄR JU JAG! SOOO HAPPY TO BE ME! YOU KNOW YOU LOVE ME!!!!!!!ett!!!ETt


Så, jag tänker inte starta så. Jag startar med:

Hej Sara, Malva och mamma. Ganska säker på att ni är de enda som kommer läsa regelbundet.

Eftersom jag än en gång befinner mig ett tag från Västerås så är det väl dags för ännu en blogg. Jag ber till Gud att den inte blir lika tragisk som den från Málaga.

Jag sitter ensam i min lägenhet. Christoffer är i Vässan över helgen. Jag och Christian har ätit fajitas, spelat kort och tittat på Harper's Island. Känner att den sista sysselsättningen kan ha varit ett misstag. För jag är ju ensam nu. Det är inte ens hälften så läskigt att vara ensam här som det är att vara ensam i stora huset i Västerås men ändå. Jag är ju ganska rädd av mig.

Topp fem räddaste (är det ens ett ord?) ögonblicken i mitt liv:

5. Toalettkön på Orvars

Okej, vi startar mjukt. Jag är inte säker på att det här kan klassificeras som rädd på riktigt men äh, vi kör.

Så, jag är på Norrlands nation, på Orvars (deras pub). Det är sista stoppet på en pubrunda där vi har besökt åtta pubar. Eftersom jag är förståndig drack jag självklart inte på varje pub men det hann ju bli några cider. Kön till baren på Orvars är en mil lång och jag ber en klasskompis hålla en plats åt mig medan jag lite snabbt sticker till toan. Det finns en toalett (såklart) och framför mig står det kanske 12 tjejer som alla hoppar på ett ben. Typ. Jag ställer mig i kön och känner mig lite sådär lagom kissnödig. Men. Ni vet hur jag fungerar. När jag inser hur långsamt kön går (för det är ju nåt stort fel på tjejer som gör att de måste tillbringa en halv livstid på toaletten) inser jag hur länge jag kommer behöva stå där. Långsamt börjar kissnödigheten ta fart. När det är 8 personer framför mig gör det ont i hela min kropp. När det är 6 personer framför mig tror jag allvarligt talat att jag ska explodera över hela baren. Världens största kissbomb liksom, blandat med blod och ganska mycket hår. När det är 5 personer framför mig börjar jag tänka att jag kanske hinner springa till GH (Gästrike-Hälsingland nation) och kissa där i stället. När det är 4 personer framför mig försöker jag allvarligt lista ut hur jag ska kissa på killarnas pissoar. Kan man typ ställa sig på kanten eller? När det är 3 personer framför mig drar jag fram min mobil och börjar spela Tetris och jag är räddad. Självklart hjälpte det att tänka på nåt annat, för jag är ju smått psykiskt sjuk.

4. Världshistoriens värsta storm i Hölick.

Ja, ni vet ju hur den här går. Kort sagt: liten Sofia som börjar gråta när åska nämns + inga föräldrar närvarande, åska som skakar hela huset, regn och en läskig upplyst-av-blixten-Agneta utanför fönstret i sydväst = ofattbar skräck.

3. Snubben i hotellkorridoren i London.

Jag är i London med fem av mina vänner. Vi är 16 (?) år gamla och leker i korridoren. Ja, jag vet. I alla fall. Jag och Kicki springer runt och råkar stöta på en kille som såg ut som en drogad Amy Winehouse (finns det några andra Amy Winehouse?). Han frågar om vi har en tändare. Jag och Kicki tittar nervöst på varandra och stammar fram ett "Nnnoo" innan vi hysteriskt fnittrande springer därifrån. Vi fortsätter skratta tills vi hör steg bakom oss. När vi vänder oss om ser vi att den läskiga (antagligen ryska) mannen springer efter oss. En skräck av sällan skådat slag griper tag i oss och vi rusar i panik fram genom korridorerna. Mannen fortsätter springa och eftersom Kicki är ganska så väldigt mycket mer vältränad än jag hamnar jag bakom. I huvudet ser jag morgondagens löpsedlar: "TRAGEDY STRIKES: SWEDISH GIRL MURDERED IN LONDON HOTEL BUY RUSSIAN ON DRUGS, FRIENDS IN SHOCK 'SHE WAS SO YOUNG'!" Det gick bra dock. Vi kom fram till rummet och såg aldrig den läskiga ryssen igen.

2. Hissen till Empire State Building.

Familjen (förutom Sara, IN YOUR FACE. Haha. Förlåt) är i New York. Det är första kvällen och vi bestämmer oss för att åka högst upp i Empire State Building. Ända sen jag var liten har jag varit rädd för hissar (något som triggades av elaka Sara som bestämde sig för att leka med mina känslor genom att stanna hissen upprepade gånger i ett lägenhetshus på Bjurhovda) och var således inte så lite nervös för att åka hiss typ 100 våningar. Jag berättade för mamma om min nervositet och hon la lugnande handen på min axel och sa att "lilla gumman, det är ingen fara, hissen tar bara tre och en halv minut!". Tre och en halv minut. TRE OCH EN HALV JÄVLA MINUTER! SKOJAR DU? Det är en evighet i hjärnan på en livrädd tonåring med hisskräck. Alltså stiger jag in i hissen efter två timmars köande och inte var det konstigt att jag sekunden efter att hissdörrarna stängs börjar gråta så häftigt att jag tappar andan. Tilläggas ska att det var kanske 40 pers i den där hissen. Peter skrattade högt (såklart) och mamma och pappa verkar inte vilja kännas vid att den där tjejen som hade en panikattack mitt i hissen var deras dotter. Självklart tog hissen typ 20 sekunder.


Damdaradamdaradam:

1. Elaka pojkar utanför trädgården.

Jag kommer inte ihåg det här, men har fått det berättat för mig många gånger så jag kan anta hur rädd jag var.

Jag är väldigt liten och har gått ut i trädgården för att plocka röda vinbär. Där står jag, en ljusblond liten flicka i med en prickig klänning och rödlackade skor (ja, det lär ju ha varit något liknande i alla fall) och njuter av en ensam stund med vinbären. Plötsligt kommer det ett gäng med stora pojkar (de kan väl ha varit typ åtta år gamla). De stannar, tittar på mig och börjar skrika att jag pallar vinbär. En sådan fräckhet! Hur liten jag än var så hade jag en stark moralisk kod och börjar förstås genast tänka att jag kanske faktiskt gör något fel (det var ungefär som när jag för några veckor sedan blev stoppad på Maxi för att jag hade ett larm på kameran i väskan och på riktigt försökte komma ihåg vad fan jag egentligen hade snott från butiken). Pojkarna fortsätter skrika och jag börjar så klart gråta och springer in till mamma. Resultatet av denna händelse var en några år lång rädsla för pojkar. Japp. Alla pojkar utom pappa och min bästis Daniel.


Okej. Sara, jag vet att du älskar långa inlägg, så varsågod.

Nu ska jag sova. Imorn kommer mamma och pappa med möbler och TV.