Kan inte andas

Oj, vad den där rubriken lät som att den syftade på något väldigt djupt och sorgligt. Så är det inte - jag kan faktiskt inte andas, bokstavligen. Jag är sjuk igen, och jag funderar över om mitt immunförsvar kanske totalt har brutits ner efter någon månad av inte alls särskilt bra leverne. Jag måste faktiskt skärpa till mig. Från och med nästa vecka får det fan i mig vara nog med att leva på chips och cola.

Fast. Nästa vecka är det tentaplugg som står på schemat, varje dag. Så, kanske veckan efter det?

Idag ska jag hem till Västerås så jag kan vara där och möta Sara och Chat som kommer hem i morgon. Hade en ganska lustig konversation med mamma igår.

Mamma: Ja, och på fredag kommer de som ska fixa badrummet!
Jag: Jaha, inte samtidigt som Sara och Chat kommer va?
Mamma (skrattar): Men lilla gumman, de kommer ju inte klockan tio på kvällen.
Jag: Eh. Nej, fast det gör ju inte Sara och Chat heller.
Mamma (skrattar fortfarande, ganska nöjt): Jo, det gör de visst.
Jag: Fast alltså, du vet att planen från London kommer typ klockan två på eftermiddagen nu för tiden.
Mamma är tyst ett tag.
Mamma (börjar bli lite panikslagen): Nej, så är det inte alls.
Jag: Jo. Det har varit så i typ ett år nu.
Mamma (rösten har gått upp någon oktav nu): MEN! Vilken tid kommer de då?
Jag: 14.35 ankommer planet.
Mamma (skriker): MEN BADRUMSKILLARNA KOMMER JU 14.15!
Jag: Okej, ja, då har vi ju något av ett problem här.

Sedan följde några minuter av små skrik och utrop av panik för att nu är allt förstört och jäkla skitflygplan och ingen kommer kunna hämta Sara och Chat och NEEEJ nu kan jag ju inte se dem komma ut ur dörrarna och jag ÄLSKAR NÄR DE KOMMER UT UR DÖRRARNA!!!!111ett!!!ett111!!

Sara, ni får nog gå hem. Eller kanske hyra cyklar. Det är ju inte så fasligt långt faktiskt.