Cut

Jag har klippt mig. Det kan ha varit en av de jobbigaste upplevelserna i mitt liv. Jag gick in på första bästa drop-in ställe och fick en tid direkt. Jag tror den stackars frisören ångrade att hon inte hade sagt att det inte fanns någon tid.

Det började ganska bra. Hon kammade igenom mitt hår som var ovanligt medgörligt och deklarerade sedan att hon ville tvätta det. Det var helt underbart. Jag har aldrig fått mitt hår tvättat hos en frisör förut men helvete vad skönt det var. Jag började känna mig ganska nöjd med mitt val av frisör och när hon sedan lämnade mig i en sån där föngrej som ser ut som en stor hjälm kunde jag knappt dölja min förtjusning. Det var precis som på film! Jag satt där och fnissade för mig själv. Det tog väl kanske fem minuter innan hon stängde av föngrejen och sedan stirrade med förundran på mitt hår.

- Det är ju inte torrt! utbrast hon förvånat.
- Eh. Nej. Alltså, det tar ganska lång tid att få mitt hår torrt.

Hon skrattade lite (för sista gången den dagen) och satte på fönen igen. Det funkade inte den gången heller. Mitt hår kunde helt enkelt inte bli torrt. Det var då suckandet började. Hon började borsta igenom mitt hår och jag överdriver inte det minsta när jag säger att hon borstade mitt hår i 20 minuter. 20 jävla minuter stod hon där och suckade och muttrade och såg ut som att hon helst av allt ville dra fram rakapparaten och raka bort allt mitt hår. Jag satt där och stirrade rakt fram i spegeln och ville dö. Jag menar, det var ju faktiskt mitt fel. Kvalitén på ens hår blir ju inte direkt top notch när man struntar i att klippa det på ett helt år. Hon avbröt den evighetslånga borstningen med en suck.

- Nej, det här går ju inte. Ditt hår är ju fortfarande inte torrt. Jag måste föna det själv.

Så började en 15 minuters lång session av fönande ackompanjerad av en stadig melodi av suckar och stön.

När detta äntligen var klart var det dags för att faktiskt göra det jag kom dit för. Efter 35 minuter av fönande och borstande var det dags att klippa av det där jävla håret. Alltså, jag är helt säker på att frisören egentligen var en mycket trevlig människa, men jag tror att hon hatade mitt hår så mycket att hon genomgick något av en personlighetsstörning under tiden hon arbetade med det. I slutet av vår ganska långa tid tillsammans var hon nämligen ganska hård. Så fort jag rörde huvudet det minsta stirrade hon ner mig totalt.

- Om du rör huvudet blir det inte jämnt, väste hon med mellan tänderna.
- J-ja-jaha, eh, okej, eh, förlåt, stammade jag fram.

När hon äntligen var klar såg det ut som att någon hade lyft en 100 kilo tung sten från hennes axlar. Hon drog en lättnadens suck, slet bort det där frisörskynket (ni vet, det där svarta man alltid har på sig hos frisörer) från mig och nästan sprang till kassan. Tro inte att det tog slut där. Deras kortläsare fungerade inte och jag hade såklart inga kontanter så jag fick springa och ta ut pengar. Och det gjorde jag verkligen, sprang. Jag var så generad över att jag hade tagit upp så mycket av den där stackars människans tid att jag rusade så fort jag kunde till närmsta bankomat.

- 350 kronor blir det, sa hon.
- Okej, men ni har studentrabatt här också va?
Hon tittade på mig som att jag var totalt galen.
- Ja, jag har redan dragit av den. Du vet, det tog en timme att klippa ditt hår.
- Ja, jo. Okej, alltså förlåt, jag förstår om det var jobbigt, fick jag fram.
Hon teg.

Jag sprang ut därifrån så fort jag kunde.

Är mycket nöjd med klippningen dock.