lördag 5 september 2009

Mest till Sara. Och Malva. Kanske mamma lite.

Jag hatar när småbloggare försöker få det att låta som att folk faktiskt läser deras blogg. Typ (plus diverse stavfel förstås):

HEJ ALLA SOFIALOVERS! HUR MÅR NI IDAG? JAG MÅR BRA MEN ALLTSÅ, SJÄLVKLART GÖR JAG DET FÖR JAG ÄR JU JAG! SOOO HAPPY TO BE ME! YOU KNOW YOU LOVE ME!!!!!!!ett!!!ETt


Så, jag tänker inte starta så. Jag startar med:

Hej Sara, Malva och mamma. Ganska säker på att ni är de enda som kommer läsa regelbundet.

Eftersom jag än en gång befinner mig ett tag från Västerås så är det väl dags för ännu en blogg. Jag ber till Gud att den inte blir lika tragisk som den från Málaga.

Jag sitter ensam i min lägenhet. Christoffer är i Vässan över helgen. Jag och Christian har ätit fajitas, spelat kort och tittat på Harper's Island. Känner att den sista sysselsättningen kan ha varit ett misstag. För jag är ju ensam nu. Det är inte ens hälften så läskigt att vara ensam här som det är att vara ensam i stora huset i Västerås men ändå. Jag är ju ganska rädd av mig.

Topp fem räddaste (är det ens ett ord?) ögonblicken i mitt liv:

5. Toalettkön på Orvars

Okej, vi startar mjukt. Jag är inte säker på att det här kan klassificeras som rädd på riktigt men äh, vi kör.

Så, jag är på Norrlands nation, på Orvars (deras pub). Det är sista stoppet på en pubrunda där vi har besökt åtta pubar. Eftersom jag är förståndig drack jag självklart inte på varje pub men det hann ju bli några cider. Kön till baren på Orvars är en mil lång och jag ber en klasskompis hålla en plats åt mig medan jag lite snabbt sticker till toan. Det finns en toalett (såklart) och framför mig står det kanske 12 tjejer som alla hoppar på ett ben. Typ. Jag ställer mig i kön och känner mig lite sådär lagom kissnödig. Men. Ni vet hur jag fungerar. När jag inser hur långsamt kön går (för det är ju nåt stort fel på tjejer som gör att de måste tillbringa en halv livstid på toaletten) inser jag hur länge jag kommer behöva stå där. Långsamt börjar kissnödigheten ta fart. När det är 8 personer framför mig gör det ont i hela min kropp. När det är 6 personer framför mig tror jag allvarligt talat att jag ska explodera över hela baren. Världens största kissbomb liksom, blandat med blod och ganska mycket hår. När det är 5 personer framför mig börjar jag tänka att jag kanske hinner springa till GH (Gästrike-Hälsingland nation) och kissa där i stället. När det är 4 personer framför mig försöker jag allvarligt lista ut hur jag ska kissa på killarnas pissoar. Kan man typ ställa sig på kanten eller? När det är 3 personer framför mig drar jag fram min mobil och börjar spela Tetris och jag är räddad. Självklart hjälpte det att tänka på nåt annat, för jag är ju smått psykiskt sjuk.

4. Världshistoriens värsta storm i Hölick.

Ja, ni vet ju hur den här går. Kort sagt: liten Sofia som börjar gråta när åska nämns + inga föräldrar närvarande, åska som skakar hela huset, regn och en läskig upplyst-av-blixten-Agneta utanför fönstret i sydväst = ofattbar skräck.

3. Snubben i hotellkorridoren i London.

Jag är i London med fem av mina vänner. Vi är 16 (?) år gamla och leker i korridoren. Ja, jag vet. I alla fall. Jag och Kicki springer runt och råkar stöta på en kille som såg ut som en drogad Amy Winehouse (finns det några andra Amy Winehouse?). Han frågar om vi har en tändare. Jag och Kicki tittar nervöst på varandra och stammar fram ett "Nnnoo" innan vi hysteriskt fnittrande springer därifrån. Vi fortsätter skratta tills vi hör steg bakom oss. När vi vänder oss om ser vi att den läskiga (antagligen ryska) mannen springer efter oss. En skräck av sällan skådat slag griper tag i oss och vi rusar i panik fram genom korridorerna. Mannen fortsätter springa och eftersom Kicki är ganska så väldigt mycket mer vältränad än jag hamnar jag bakom. I huvudet ser jag morgondagens löpsedlar: "TRAGEDY STRIKES: SWEDISH GIRL MURDERED IN LONDON HOTEL BUY RUSSIAN ON DRUGS, FRIENDS IN SHOCK 'SHE WAS SO YOUNG'!" Det gick bra dock. Vi kom fram till rummet och såg aldrig den läskiga ryssen igen.

2. Hissen till Empire State Building.

Familjen (förutom Sara, IN YOUR FACE. Haha. Förlåt) är i New York. Det är första kvällen och vi bestämmer oss för att åka högst upp i Empire State Building. Ända sen jag var liten har jag varit rädd för hissar (något som triggades av elaka Sara som bestämde sig för att leka med mina känslor genom att stanna hissen upprepade gånger i ett lägenhetshus på Bjurhovda) och var således inte så lite nervös för att åka hiss typ 100 våningar. Jag berättade för mamma om min nervositet och hon la lugnande handen på min axel och sa att "lilla gumman, det är ingen fara, hissen tar bara tre och en halv minut!". Tre och en halv minut. TRE OCH EN HALV JÄVLA MINUTER! SKOJAR DU? Det är en evighet i hjärnan på en livrädd tonåring med hisskräck. Alltså stiger jag in i hissen efter två timmars köande och inte var det konstigt att jag sekunden efter att hissdörrarna stängs börjar gråta så häftigt att jag tappar andan. Tilläggas ska att det var kanske 40 pers i den där hissen. Peter skrattade högt (såklart) och mamma och pappa verkar inte vilja kännas vid att den där tjejen som hade en panikattack mitt i hissen var deras dotter. Självklart tog hissen typ 20 sekunder.


Damdaradamdaradam:

1. Elaka pojkar utanför trädgården.

Jag kommer inte ihåg det här, men har fått det berättat för mig många gånger så jag kan anta hur rädd jag var.

Jag är väldigt liten och har gått ut i trädgården för att plocka röda vinbär. Där står jag, en ljusblond liten flicka i med en prickig klänning och rödlackade skor (ja, det lär ju ha varit något liknande i alla fall) och njuter av en ensam stund med vinbären. Plötsligt kommer det ett gäng med stora pojkar (de kan väl ha varit typ åtta år gamla). De stannar, tittar på mig och börjar skrika att jag pallar vinbär. En sådan fräckhet! Hur liten jag än var så hade jag en stark moralisk kod och börjar förstås genast tänka att jag kanske faktiskt gör något fel (det var ungefär som när jag för några veckor sedan blev stoppad på Maxi för att jag hade ett larm på kameran i väskan och på riktigt försökte komma ihåg vad fan jag egentligen hade snott från butiken). Pojkarna fortsätter skrika och jag börjar så klart gråta och springer in till mamma. Resultatet av denna händelse var en några år lång rädsla för pojkar. Japp. Alla pojkar utom pappa och min bästis Daniel.


Okej. Sara, jag vet att du älskar långa inlägg, så varsågod.

Nu ska jag sova. Imorn kommer mamma och pappa med möbler och TV.

5 kommentarer:

Malva sa...

"Världens största kissbomb liksom, blandat med blod och ganska mycket hår." Hahahahahaha. Om du förstår mitt resonemang så fattar du hur brutalt äckligt det där lät! Usch. Vi var 17 i London btw.

mamma sa...

Åh, vad roligt att du ska blogga.Och till mig också!
Vilka minnen, jag glömmer aldrig den pinsamma färden upp i hissen i Empire State building.Tystnad bland 40 människor och så dina hulkanden.Men du glömde tandläkarskräcken och den evighetslånga terapin för denna.Och skräcken för clowner som gjorde att vi fick åka hem från cirkusen den där gången vi hade vunnit biljetter....
Fast tänk så många saker du INTE var rädd för-att sjunga för en massa människor t e x!

Agnetha Kjellander sa...

tänk att omtanke om den stackars lilla rädda Sofia kunde få sådana konsekvenser. Har du kommit över din skräck för mig, eller sitter den i? Jag tycker nog att du kikar lite misstänksamt i ögonvrån när vi träffas ;).
Men vet du, själv kom jag inte över min skräck för åskan förrän jag fick Petter, och hundar kämpar jag fortfarande med efter alla dessa år, men det börjar gå bättre. Att vara på Hölick i höstmörkret alldeles själv är också nyttigt för mörkerrädslan, men lite spännande är det ju när regnet öser ner och grenarna slår mot taket.
Mod är inte att göra saker utan att tänka alls, utan att trots sin rädsla ändå göra det man måste för att klara av saker i livet. Och det är precis det du gör. Du är JÄTTEMODIG!

STORA KRAMAR
från
Skräcktanten

Sofia sa...

Malva: Du är äcklig. Inte jag.

Mamma: Haha, självklart borde tandläkarskräcken ha en hedersplats på listan. Och kanske när jag sprang in i staketet och läkarna bara lyckades sy ett stygn eftersom jag var så hysterisk. Clownerna hade jag helt glömt bort! Hur gammal var jag då?

Agneta: Ja, det var mycket, mycket otäckt. Och det hjälpte ju inte att du blev alldeles upplyst av blixten när jag drog upp rullgardinen också. Jag har kommit över skräcken nu... nästan.

Jenny sa...

Jag känner mig lite förnärmad. Om du inte talar om att du bloggar, hur ska jag då kunna läsa? IN YOUR FACE SIS! Annars mkt underhållande så här på torsdagseftermiddagen, jag skrattade högt här på kontoret och det händer inte varje dag. Kram!