Trött, yr och snorig.

Jag är fortfarande lite sjuk. Det rosslar i halsen (vilket härligt ord rosslar är) och jag är täppt i näsan, men jag låter inte längre som en H&M-hagga (dvs som att jag har rökt i 50 år). Jag är lite nervös att jag ska bli beroende av nässpray. Man kan ju faktiskt bli det. Man kan förstöra hela näsan med nässpray och sluta som Michael Jackson. Typ.

Jag har varit lite besatt av den här sjukdomen. Det blir lätt så för mig, jag gillar att klaga. Alltså, det är ju inget annat än en helt vanlig förkylning men jag har låtsas att jag har legat på min dödsbädd hela veckan. Jag har tyckt fruktansvärt synd om mig och beklagat mig för alla som har velat lyssna (och för de som inte har velat lyssna också). Varje kväll när jag har gått och lagt mig har jag suckat tungt, lagt huvudet på kudden, stirrat upp i taket och tänkt att det nog inte finns någon i hela världen som mår sämre än jag gör. Det är förvånansvärt hur mycket bättre man kan må av att tycka synd om sig själv.

Idag ska jag åka hem till Vässan. Jag måste passa min 17-åriga lillebror över helgen. Jag har sagt detta till personer i min omgivning och de har tittat på mig som att jag vore helt galen. Men det gör mig ingenting, jag saknar Peter. Jag saknar mina katter också. Igår såg jag en film där huvudpersonen mördade sin kattunge. Jag började nästan gråta.

Jag längtar efter att få spela piano också.

Med andra ord ska det bli ganska skönt att komma hem. Fast jag kommer sakna min säng här i Uppsala. Mamma, den är superskön!