High tech

Jag sitter på lektion. Vi (med vi menar jag killen med världshistorens roligaste skägg och adelsmannen i min klass) diskuterar skillnaden mellan dialekter och språk när det plötsligt börjar ringa i en telefon i klassrummet. Min lärare, Sofia, ser förvirrad ut och tar några stapplande steg mot telefonen. Ringandet slutar tvärt och Sofia ser ut att vara nöjd över att inte ha behövt svara. Plötsligt slås tv:n som står längst fram i salen på och en man dyker upp i rutan.

Mannen i TV:n: Nej men oj! Där är det någon som undervisar! Hej hej! Hoppsan, vi måste ha tryckt på fel kanal.

Alla i klassrummet, ca 25 elever och Sofia stirrar förvånat på varandra. Vi har hamnat i någon slags rymdscenario. Videosamtal på Uppsala Universitet liksom, vad i helvete? Det är som i det där avsnittet av Vänner när Monica är i Petes lägenhet och ska vattna blommorna (eller nåt) och han dyker upp på TV:n. Ingen vet vad vi ska göra, inklusive Sofia som skrattar lite nervöst och försöker få tillbaka klassen in i diskussionen om dialektkontinuum. Det går förstås inte så bra, då folk bokstavligen ligger och gråter på golvet av skratt. Mannen på TV:n pratar febrilt med någon och försöker förtvivlat trycka på fjärrkontrollen för att komma till rätt kanal. Till slut lyckas han och försvinner från vår tvapparat med ett förläget "Hehe, ja, hej då då".

Kanske det roligaste jag har upplevt under mina tre månader som student på Uppsala Universitet.