When the silence is out of control

Tystnad är väldigt viktigt för mig. Det behöver inte vara knäpptyst för jag gillar att höra fläkten från datorn och regnet utanför fönstret men jag vill inte höra röster. Jag kan inte tänka ordentligt om jag inte får tystnad. Jag trivs i mitt eget sällskap. Jag vet att min familj brukade sucka åt hur tråkig jag var när jag stängde in mig i mitt rum om kvällarna. Men jag behöver ensamheten och tystnaden. Jag behöver kanske framför allt vara tyst själv. Att inte behöva prata på flera timmar är bland det skönaste jag vet. När jag och min syster delade rum några månader förra året höll jag på att bli galen. Hon kunde inte sova om hon inte hade tv:n på. Om hon inte hörde rösterna. Och jag förstår det inte. Tystnad och mörker är lugn för mig. Men morgonen är nästan värst. Jag kan varken prata själv eller lyssna på någon på morgonen. När man är trött behöver man få ordning på sina egna tankar innan man kan säga något vettigt. Det finns så många människor som är rädda för tystnad. För att vara tysta tillsammans. Det är så dumt. Att vara tysta med varandra är att lita på varandra, att känna varandra, att älska varandra. Så tror jag.