Hushållssysslor

Idag har jag tvättat och storstädat mitt rum. Det inkluderade damma av fönsterkarmarna, städa bokhyllan och dammsuga världshistoriens smutsigaste golv (jag var ärligt talat tvungen att ha på mig skor för att golvet var så skitigt efter att jag hade skakat mattan) med världshistoriens sämsta dammsugare. Det tog typ 20 minuter. Jag har dessutom diskat och handlat. Herrejesus vad vuxen jag är. För att dra ner på vuxenpoängen lite ska jag äta kebab ikväll.

Jag har av någon anledning bestämt mig för att jag vill ha ljusare hår så idag färgade jag håret. Tveksamt att det verkligen blev ljusare men äh, känns fräscht i alla fall. Att färga håret är inte så väldigt kul alltså. Det är kladdigt och tar lång tid och man förstör allt runt om kring en. Jag fick skura hela badrummet när jag var färdig, fast jag verkligen hade ansträngt mig till det yttersta att inte fläcka ner. Det är helt omöjligt. Har dessutom förstört min enda handduk. Lyckat.

I morgon ska jag och Malva åka till Stockholm. Vi ska titta på världens duktigaste Toves utställning. Kolla in hennes blogg fast var beredda på att känna er sämst. Det gör alltid jag när jag tittar. Tänker att varför i helvete kunde inte jag vara så där kreativ? Jag tror att vi ska träffa Ellen också (eller hur Malva?) men sedan vet jag inte riktigt vad mer vi ska göra. Malva följer i alla fall med hem till Uppsala sen och jag hoppas att vi kan hitta något roligt som inte involverar att gå på nation för det kan vi ju inte göra. Folk här säger att det är lätt att fejka (stavas det verkligen så?) ett gästleg men eftersom min smarta vän Malva har låtit både sitt pass och sitt leg gå ut så kan vi ändå inte komma in nånstans. Det gör inte så mycket dock, nationer är ju inte så fasligt roligt ändå.

Jag har hela säsong fyra av How I Met Your Mother på datorn. Det känns mycket bra.

WHY???

Alltså. Ni kanske redan har sett det här men det skiter jag i. Jag har fan garvat i 20 minuter nu. Kanske topp 10 roligaste jag någonsin har sett.

Joining the revolution

Nu jävlar hörni. Nu ska det fan bli ändring. Jag har köpt mig ett par träningsskor. Ni läste inte fel. Jag upprepar: Jag, Sofia Emanuelsson, har köpt mig ett par T R Ä N I N G S S K O R. Jag och Kim ska nämligen börja spela badminton. I sommar ska jag inte förlora varje match i Hölick. Hör ni det? Ska INTE förlora. Vi ska spela snällt, jag och Kim. Inga elaka matcher. Vi ska bara räkna hur många slag vi kan slå. Jag tror att det blir fint och trevligt.

Det finns ett problem dock. Det bästa stället vi har hittat att spela på här är på Friskis.

Problem ett med Friskis: Jag fullkomligt avskyr Friskis och Svettis. Det är fullt med hurtiga och hjärntvättade människor som alltid ler och vars hår alltid är perfekt, även efter ett två timmar långt aerobicspass. Tror jag i alla fall. Jag har ju inte direkt varit på ett aerobicspass men jag har faktiskt varit på Friskis och människorna där är ju inte riktigt helt ok. Sara (Ström), jag vet att du är en sån där Friskismänniska och det är lugnt, jag gillar dig inte mindre för det. Bara lite.

Problem två med Friskis: Tiden man kan spela badminton är på torsdagar klockan halv åtta. Ni vet vad detta betyder.

(Konstpaus)

Det krockar med Mammas Pojkar. Jag vet. Det är nästan så att man vill ta livet av sig. Men jag får helt enkelt offra mig och titta på reprisen (eller Tv4 Play). Jag sörjer dock.

Men fan. Jag kommer bli så fit. Badminton är ju världens jobbigaste sport, det vet vi ju alla. Ser fram emot Beach 2010.

Grönland

Jag lurade precis Crille att jag skulle åka på studieresa till Grönland nästa vecka. För att observera eskimåer.

Känner att den här videon är det enda som kan förklara hur jag känner just nu.



(Sjukt för övrigt att den verkligen har haft 94 764 851 visningar)

Vintertid

Det blev mörkt runt fem idag. Det är lite sorgligt. Och jobbigt eftersom jag verkligen inte har bra belysning i mitt rum. Jag behöver fler lampor fast jag har ingenstans att ställa dem så det är nog ganska kört. Vill tända de två ljusen som står på mitt soffbord men jag har varken tändare eller tändstickor.

Idag har jag med gott samvete sovit till ett, eftersom klockan då var tolv och det är ju helt lugnt. Sedan åt jag potatissallad, tittade på Biggest Loser (SÅ. SJUKT. BRA.) och läste ut En shopaholic säger ja (för tredje gången). Bra söndag.

Jag har funderat väldigt mycket över vem Stalker (som skrev en kommentar på förra inlägget) är. Sånt där gör mig galen. Vem är du?

Matlista

Vad jag har ätit idag:

• Pizza till lunch. Tack mamma och pappa!
• Räksmörgåsar med sallad, aioli, tomat, avokado och räkor (duh!)
• Ca sex (stora) glas CocaCola
• En halv chokladkaka (Marabou mjölkchoklad, 200g)
• En halv chipspåse (Estrella Sourcream and onion)
• Avokadodipp
• Tre satsumas
• En piggelin
• Många tuggummin

Jag är nog den nyttigaste personen jag känner. Nu ska jag äta en till piggelin innan jag går och lägger mig.

Förresten, drar man alltså tillbaka klockan en timme när klockan är 00.00? Så nu är klockan typ tjugo över tolv och inte tjugo över ett?

X Factor

Jag kontrar Saras inlägg med det här uppträdandet:



Jag grät floder när jag såg den här första gången. Det är inte att killen är sådär jättebra, det är hans berättelse och slutet som är typ out of this world. Sara, tror vi kan konstatera att britterna har blivit jävligt bra på att göra amerikansk tv!

Önskar att vi också hade X Factor. Och Simon Cowell. Andreas Carlsson är inte riktigt en giltig ersättare liksom.

Mamma, pappa, barn

Idag har jag haft besök världens bästa familj. The Osbournes.

Okej, det där var inte så himla kul. Mamma, pappa och Jenny tog bilen hit och dök upp runt tolvtiden. Vi tog en promenad förbi min skola och genom Uppsala. Jag och Jenny panikshoppade (mest hon) och sedan åkte de hem (efter att pappa hade varit typiskt pappig och tjatat om att han fan inte tänkte gå in i någon till affär och att han minsann tänkte åka hem själv om vi inte gick NU. Han är rolig). Tack för att ni kom hörni, det var mycket trevligt!

Efter att de åkte har jag ätit räkmackor och haft världens beslutsångest för kvällen. Nu verkar det i alla fall bli ett försök till Riskspelande på nation. Får se hur det går.

P-sork, jag är mycket besviken att du inte vill besöka din syster. Hoppas du har det roligt i London i alla fall, jag tycker att det ska bli väldigt intressant att se hur du och Oscar klarar er. Två mer förvirrade och likgiltiga personer får man ju leta efter.

Nu ska jag diska. Jippie.

Förtydligande

Måste bara förtydliga att inlägget nedan var ett skämt - gissa bloggerskan. Mamma ringde och sa att "Ja, du måste nog gå upp tidigt imorn även fast du ska ut och parta (tror faktiskt att hon använde det uttrycket) ikväll".

Så. Nu vet ni.

Gissa bloggerskan

Hej bajskorvar! Haha. Skoja bara. Jag har så sjukt galen humor och jag är så himla lyckligt lottad att mina vänner är några av de typ 10 tjejerna i Sverige som faktiskt har humor.

Idag har jag sovit ut ordentligt. Det var verkligen välbehövt efter några dagar med tidiga morgnar och två timmars jobb på MTV. När jag hade fått i mig lite frukost åkte jag taxi ner på stan (jag vågar tyvärr inte gå utomhus över huvud taget eftersom folk vägrar respektera mitt privatliv). På stan så shoppade jag och fick med mig en massa fina saker hem.


En randig T-shirt. Monki, 150 :-


En grå t-shirt. Monki, 120 :-


En superstor och supermysig svart stickad halsduk. Det syns inte så bra på bilden men den är verkligen supermysig. Lovar. SUPERMYSIG. Monki, 180 :-


Sedan köpte jag skor. Alltså, man kan verkligen ALDRIG ha för många skor. Skopunkten, 399 :- (hur fan gör hon de där bilderna? Jag höll på i typ 20 min och det där var det bästa jag kunde få till. Ont gjorde det också. Notera mitt försök att pluta med läpparna också.)

Nu ska jag fixa mig lite. Ikväll ska jag ut och dansa med tjejerna. Woho! Jag har världens bästa vänner! Nu jävlar slår vi klackarna i taket!

Cykelstaden

Jag tillbringade dagen på stan. Som ni vet så cyklar ALLA i Uppsala vilket gör att det är väldigt svårt att hitta någonstans att ställa cykeln. Jag brukar ställa den vid ena änden av stan (centrum är inte så väldigt stort här). Jag skrattar alltid lite när jag ställer cykeln där, för det står kanske fem stora (alltså, de är verkligen jättestora) skyltar med texten "Cykelparkering förbjuden" utplacerade längs gatan och precis framför de skyltarna trängs alltid ungefär 20 cyklar. Idag ställde jag cykeln några meter ifrån den närmaste skylten och tänkte att det måste ju vara okej, min cykel stod inte i vägen för någon och den stod längst ut i en rad av cyklar.

När jag kom tillbaka efter några timmars shoppande fann jag detta:



Uppsala kommun har alltså lapplisor för cyklar. Hahahahaha. Det är så mycket med den här lappen som är roligt. Den är ju så otroligt arg. Cyklar får endast parkeras i cykelställ! Vänligen respektera detta! Jag ser framför mig hur människan som utformade lappen satt där med ögonbrynen djupt nerdragna och bet sig själv i läppen för att inte skrika rakt ut hur irriterad han (antagligen en gubbe som jobbat i kommunen i 40 år) är över de jävla ungdomarna som inte har något hyfs! Den rosa färgen är ju också himla kul. Som att de försöker verka lite snälla i alla fall. Lite milt förebrående sådär.

Jag har sparat lappen och funderar på att rama in den. Kan bli en färgklick i mitt annars ganska gråa rum.

Knepighet

Jag har massa konstiga saker för mig. Jag menar, jag har ju förstått att jag är lite knepig sådär.

- Jag kan inte äta utan att må illa efter typ tre tuggor.

- Min idealkväll innefattar mitt eget sällskap, cola, godis OCH chips/popcorn/ostbågar, snus, datorn och tv.

- Min mage är fucked up.

- Min hjärna är kanske ännu mer fucked up.

- Jag tittar på orimliga mängder tv.

- Jag tror (oftast) att jag faktiskt är bäst i hela världen. På allt.

Det är småsaker som bidrar till min knepighet och de kanske inte är så jättespeciella men det konstigaste jag har för mig måste ändå vara min tendens att tänka i berättelser. Detta händer enbart när jag är utomhus (eller när jag är superdeppig). Jag kan gå till skolan och (helt seriöst) tänka:

"Hon öppnade dörren. Himlen var grå och varnade för regn. Hela hennes jag sa åt henne att vända om, gå tillbaka in i huset och sova några timmar till men hon fortsatte mot cykeln. Hon låste upp cykeln och svor för sig själv när hon tappade låset i marken. När Ipoden bytte låt till Whitney Houstons I will always love you steg tårarna i hennes ögon. Vinden ven när hon långsamt trampade upp för backen. Hon såg på alla studenter som var på väg till skolan, lyckligt ovetandes om smärtan i flickan på den blå cykelns hjärta."

Jag vet. Det är helt sjukt. Grejen är ju den att jag verkligen inte alls får tårar i ögonen när jag lyssnar på I will always love you och jag har inte alls särskilt mycket smärta i mitt hjärta (rim!). Min cykel är blå dock. Och jag lyssnar ganska ofta på den låten.

Eh. Okej.

"Hon stirrade på texten framför henne och kände sig tom. Det var bara ord. De betydde ingenting. Hon suckade långsamt och vände blicken mot tv:n igen."

HELG

Nu tar jag helg. Himla skönt. Har haft redovisning med Bettina idag och jag tror att den engelska tetanten gick hem hos vår lärare. Jag gillar att prata inför folk. Kanske för att jag faktiskt är något av en attention whore. En gång blev jag jättearg på Malva för att hon kallade mig en attention whore. Jag visste ju att hon skämtade men jag blev arg ändå. Intressant va? En annan gång fick jag höra att en dryg brud hade sagt till Calle att jag var en attention whore. Då blev jag också arg. Det är alltså bara jag som får säga att jag är en attention whore. Så att ni har det klart för er liksom.

Efter redovisningen åt jag kycklingkebab med Bettina och Teresa. Vad är grejen med att jag alltid träffar folk med ovanliga namn?

Jenny, varför är du sur på mig?

Nu ska jag äta Kinder maxi.

Måndag

Jahapp. Så var det måndag igen. Den här helgen har gått alldeles för fort. Som tur är har jag ju helg om två dagar igen.

Idag försvann ganska snabbt. Jag fick verkligen kämpa för att komma upp ur sängen klockan halv tolv imorse (jag vet, det är sjukligt) och sedan fick jag kämpa för att hålla ögonen öppna under en otroligt trist föreläsning om korpussökning i ett klassrum med absolut inget syre. Efter det var det labb och sedan jobbade jag och Bettina med vårt arbete. Vi skrev om var ordet te kom ifrån och skrattade sedan högt och länge åt en bild på en tedrickande engelsk tant som vi tänkte ha i vår powerpointpresentation. Vi tvekade ganska länge på om det verkligen är okej att ha en sådan bild i en presentation på universitetsnivå men kom sedan på att skit samma, den var ju rolig.

Klockan är snart elva och jag borde sova snart. I morgon går jag 10-18 och det mina vänner är faktiskt inte helt lätt. Har en viss BäZzTiZzZzzz som ska besöka Uppsala imorn också och jag hoppas att jag hinner träffa henne.

Min kursbok är världshistoriens tråkigaste.

Cecilia Frode var sjukt skum på Roast på Berns nyss. Alltså, verkligen sjukt skum.

Mitt hår hinner inte torka innan jag somnar om jag duschar nu (och jag kan inte sova med blött hår) så jag måste duscha imorgon och gå till skolan med blött hår. Jag är i stort behov av en hårfön (mamma, fram med julklappslistan).

Jag gillar Magnus Betnér.

Okej, ska sluta svamla. Godnatt.

Studentliv

Igår var jag på min allra första korridorsfest. Det var precis som man tror att det ska vara. Stökiga rum, tomflaskor överallt, en bar inklämd i en garderob där en självutnämnd och väldigt berusad bartender halsar sprit direkt ur flaskan, hånglande studenter i varje hörn och ett podium på dansgolvet som egentligen är ett LACK-bord från Ikea.

Jag hade väldigt roligt. Vi hade finbesök från Vässan - Maja, KJ och Johan Wilson. Det började med en förfest i Uppsala-Johans korridorsrum. Vi lyssnade på Jace Everett och Journey, när jag fick välja musik det vill säga. När jag inte fick det lyssnade vi på Smurfarna. Typ. Efter förfesten gick vi ner till Kalmar nations korridorer och jag började redan efter några meter ångra att jag hade varit dum nog att sätta på mig 12 cm klackar. Jag tänkte inte på att det kanske inte är så smart att springa runt på en korridorsfest utan skor på mig.

På festen träffade jag på en livs levande paleontolog (en sån som Ross i Vänner alltså). Han såg precis ut som man tänker sig att en paleontolog ska se ut. Han hade på sig en tröja som det stod Killface på baksidan på och han berättade stolt (i typ 20 min) om att den minsann var från hans dodgeballkarriär i Kanada. Jag och Johan Wilson (världens bästa danspartner) dansade tills vi inte kunde andas på världens minsta dansgolv och människor sprang runt i sjömanskostymer och Slashperuker.

När det var dags att gå hem hade jag så ont i fötterna att jag nästan började gråta och jag fick rida på Christians rygg till Johannes där jag moffade pommes.

Efter någon halvtimme av skvallrande och nedvarvande i Johans rum cyklade jag hem och somnade i mina nytvättade lakan på två minuter. Det var en bra lördag.

Idag har jag ätit pizza och tittat på Biggest loser. Nu ska jag plugga. Vilken student jag är.

Resultat av tvätt

Mamma efterfrågade resultatet av min tvättning, så här har ni det. Det gick alldeles strålande! Jag råkade glömma handdukarna och fick tvätta två stycken i en egen maskin sedan, vilket kändes som ett enormt slöseri men jag behöver ju inte betala för det. Höhö. Jag torktumlade dessutom allt (förutom lakan och typ tre tröjor). Jag vet att man inte ska göra det men jag kan ju inte direkt hänga upp någon tvätt i mitt rum. Jag lyckades bara krympa en enda klänning och den var ändå för stor, så SCORE! Är mycket stolt över mig själv.

Ikväll ska jag på korridorsfest och trots att alla mina kläder är nytvättade och doftar persika så har jag inte något att ta på mig. Det är väl ganska typiskt.

Mina fina vänner.

Jag har fina vänner. De sätter sig på bussen eller i bilen och åker många mil bara för att umgås med mig i några timmar. De går med mig i hällregn till apoteket och de håller tyst när jag skriker åt dem att SNÄLLA JAG FÖRSÖKER FAKTISKT TITTA PÅ IDOL. Tack hörni. Jag ägnar mig inte ofta åt översvallande känsloyttringar men ni är bra fina ni.

De är ganska roliga också, mina kompisar. Jag kom och tänka på en mycket skojig sak som hände för ett tag sedan. Jag hade sovit hos Malva och vi skulle gå ut i köket. På väg ut hur hennes rum råkade jag halka på en penna. Det blev ett pruttliknande ljud, men jag hade inte tänkt på det om inte Malva hade tvärstannat och i total chock vänt sig om. Hon är inte ofta mållös Malva, men den här gången kunde hon inte få ut ett enda ord. Hon bara tittade på mig med fasa i blicken, och jag såg att hon kämpade för att hitta något passande att säga. Jag förstod inte riktigt vad det var som var så otroligt hemskt men jag kom ganska snabbt på att det nog var det där ljudet som hade stört henne.

Jag: Öh... alltså, jag trampade på en penna.

Jag kunde verkligen se lättnaden i Malvas ansikte.

Malva: Åh, fan alltså, jag trodde att du släppte världens jävla brakskit!

Jag inser att detta kanske inte är lika roligt nu som det var då men jag kan fortfarande skratta så jag ramlar ner från sängen när jag tänker på det.


Vill förresten säga grattis till världens bästa syster (delad förstaplats) som har blivit befordrad. Fan vad bra Sara! Det går bra nu va?


Fina vänner.


Fin syster.

Okej, jag vet att bilderna var lite onödiga men jag har hört att man ska ha mycket bilder på sin blogg. Så. Bilder.

Nu väntar nya avsnitt av Dollhouse, Grey's och Vampire Diaries på mig.

Tvätt.

Jag har dragit ut på det här med att tvätta. Jag har gått runt och klagat på att jag absolut inte har några kläder kvar och herregud vad jag behöver tvätta men inte fan har jag gått ner och bokat den där tvättiden. Till slut tog jag mig i kragen och bokade tid till idag. Det fanns bara 12-14 kvar och jag muttrade lite för mig själv att det är ju inte riktigt klokt att man blir tvungen att gå upp innan klockan 12 när man är ledig och allt. Men, nöden har ingen lag. Och det är riktig ordentlig nöd nu. Igår letade jag desperat efter ett par trosor. Det fanns ett par kvar så nu sitter jag här och vrider mig i ett par stringtrosor med engelska flaggan på. De är typ i storlek 32 och jag köpte dem på Camden Market år 2005.

Så nu har jag besökt tvättstugan i huset för första gången. Jag är ganska säker på att jag gjorde något fel och kommer förstöra ALLA mina kläder. Spännande att se vad som händer.

Idag kommer Malva och hälsar på mig, och senare Linus och Rickard också. Bra fredag alltså!

Petta P-sork

Allra mest saknar jag min lillebror. Ingen kan göra mig mer frustrerad (med frustrerad menar jag så arg att jag gråter) och ingen kan heller få mig att skratta lika mycket.

Jag vet att alla ni typ fem personer som läser det här redan har sett den här, men man kan aldrig få för mycket av Small head-Dan.

Och ytterligare en klassiker:

Uppsala by night

Det är isande kallt ute och jag har tagit en promenad genom Uppsala med en pojke med stora ögon och mörka lockar.

Okej. Riktigt så intressant var det inte. Jag ville ha lite frisk luft och röra på benen efter att ha mosat i mig en halv chipspåse med avokadodipp så jag drog med mig Christian ut. Vi gick längs med Fyrisån och stannade på alla broar. Jag vet att jag skryter om den här vackra staden och jag tänker fortsätta med det. Uppsala är bäst på natten när gatlyktorna lyser upp träden och man andas vattenånga.

Jag har upptäckt en tendens till väldigt töntigt skrivande i den här lilla bloggen. Jag ska sluta med det men alltså, den här hösten får mig att känna mig väldigt poetisk.

språkspråkspråkspråk

Bara språk i mitt huvud nu. Vi har långa dagar nu för tiden. Jag kommer inte hem förrän det nästan är mörkt ute och det är konstigt. Jag tänker tillbaka på gymnasiet och kan inte fatta hur jag orkade vara i skolan från åtta till fyra varje dag.

Det snöade i morse men jag låg och sov så jag missade det. Är lite ledsen för den första snön är alltid magisk. Fast, den blir nog magisk när jag ser den för första gången också. Tänker på de som aldrig har sett snö. Det är synd om dem.

Jag har varit på en föreläsning om typologi som var lite halvintressant. Det var mörkt i rummet så ögonen föll ihop med jämna mellanrum. Jag åt en ganska äcklig foccacia med lax till lunch. På eftermiddagen hade vi ett seminarium om språk i Östafrika. Fruktansvärt intressant. Om fältarbete och att dokumentera språk. Det är så mycket man inte vet.

I morgon har jag en fyra timmar lång håltimme och jag önskar att mina vänner var här.

Är avundsjuk på Jenny som har lyssnat på Alex Schulman men jag gick hem från skolan idag och det var så kallt att jag efter ett tag inte kunde känna min hals och solen höll på att gå ner och hela världen var ljusorange.

And here we go again

Jag har andats ut i någon vecka och nu är det dags att börja hyperventilera igen. Till onsdag ska jag ha läst åtta kapitel i min bok. Jag har inte fått tag på boken och har råkat beställa den hem till Västerås. Känns sjukt bra. Nästa onsdag har vi redovisning av ett grupparbete i Världens Språk. Jag har ingen aning om vad det här arbetet går ut på. Känns helt underbart. Idag har vi haft en föreläsning om korpussökning och sedan språklabb där vi har arbetat med den där korpussökningen. Jag förstod ingenting. Känns fantastiskt.

Jag kom hem för någon halvtimme sedan och har nu proppat i mig tacos och kexchoklad. Innan dess hade jag inte ätit sedan typ klockan sex igår kväll. Jag var väldigt hungrig.

Fan vilket intressant inlägg. Jag är utmattad. Kan knappt skriva. Vill sova.

Domingo

Jag har inte så mycket att säga idag. Har haft en extrem händelselös dag. Jag vaknade sent. Jag tittade på Biggest Loser. Jag lagade tacos. Jag åt tacos. Jag duschade. Jag åt mer tacos. Nu tittar jag på Top Model.

Igår hängde jag med Johan, Kim och Crille. Vi tittade på matchen och var tysta ett tag efter. Sedan blev det 2 fast 2 furious (äkta filmkonst), promenad till Johannesgrillen i minusgrader, ätande av pommes frites i Crilles stökiga korridorskök, ett parti av Bismarck som Kim vann, South Park och sedan ytterligare en iskall promenad hem igen.

Snart ska jag till Crille och titta på Star Trek.

En ganska typisk söndag med andra ord.

Världens kanske sämsta cyklist

Jag har alltid sagt att jag är en urusel cyklist. Det bevisades åter igen för en liten stund sedan.

Jag var på väg till Folkes för att köpa avokado och tvättmedel. Det var en helt vanlig cykeltur, jag kämpade mig upp för backen och andades ut när jag väl var på plan mark igen. Jag skulle åka upp på trottoaren och av någon anledning så tänkte jag inte på att man kanske borde svänga också. Det funkar ju liksom inte att åka upp på trottoaren sidledes. Det verkade inte min hjärna koppla just då så jag cyklade in i trottoarkanten och ramlade liksom åt sidan. Värt att nämnas är också att jag såg exakt samma sak hända en liten typ 10-åring för några veckor sedan. Jag kommer ihåg att jag till och med nämnde det för Crille och skrattade åt hur puckad den lilla ungen var. Typ "Haha, man fattar ju att man måste svänga med cykeln innan man åker upp på trottoaren. Dumma små barn". Hrm. Det var i vilket fall som helst inte ett jättehemskt fall men jag gjorde illa knäet lite grann. Jag var så pass nära Folkes att jag ledde cykeln dit. När jag sedan skulle gå hem märkte jag att cykeln liksom väste. Det var något som stötte emot hjulet och efter en liten undersökning lyckades jag fixa det. Jag var lite nervös över att hoppa på cykeln igen efter mitt tidigare misslyckande men gjorde det till slut i alla fall. Då hände det konstigaste. Cykeln började pipa. Pipandet stegrades ju snabbare jag cyklade. Det var ungefär så här:

iiih........ iiih..... iiih.... iih... iih.. ih.. ih. ihihihiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih

Jag asgarvade (mycket bra uttryck) hela vägen hem. Folk måste ha trott att den där tjejen på den pipande cykeln nog var lite efterbliven.

Ja, så cykeln är lite sönder nu. Lyckat Sofia. Verkligen lyckat. Man kan inte ha en trasig cykel i Uppsala. Det funkar ej.

Ps. Mamma, kan man ha kulörtvättmedel till vitt också? Jag tycker inte att du har utbildad mig nog i hur man lever ensam. Du har faktiskt haft 21 år på dig. Inte ok.

Holmberg och Lindström

När klockan är 15.40 och man fortfarande ligger i pyjamas i en obäddad säng och har lite halvtråkigt kan man titta på sin gamla bilddagbok. Det var precis vad jag gjorde. Jag upptäckte att min bästaste vän faktiskt är något av ett komiskt geni.

28 februari 2007. Rubriken är Bajsa mig (moget Malva).

Beskrivning: Drama uppstod när Tove helt plötsligt började flirta med en man, vi kan kalla honom Mr Back, som Sofia hade spanat in en längre tid. Tove försökte locka honom med sin förföriska blick och Sofia blev pissed off. Till råga på allt så hade Mr Back redan en fru. Hon blev pissed hon med. Sedan denna dag har vi hört något mer från varken Mr Back eller hans fru. Sofia och Tove lever nu i osämja och Tove gör allt i sin makt för att bli förlåten av sin vän. Sofia är fortfarande arg... som en gnu, och talet är alltid sju. Som Tove skulle säga.

Jag skrattade åt det här i typ en kvart.

Sedan, när man har slutat skratta, kan man titta på den här bilden och fundera över vem killen till vänster är.


Funderar för övrigt över var min bästa vän håller hus. Svara när jag ringer pucko! Om du inte jobbar förstås. Det kanske du gör.

Fredagsnatt

Sitter i min säng i bara nya kläder som jag råkade köpa idag. Hade egentligen tänkt att ta en promenad i höstsolen men mina steg drogs in mot stan och jag kunde inte hålla mig. Inte bra. Har lite panik nu.

Jag har ätit middag (bakad potatis och skagenröra) med Johan, Crille och Kaj (Kai?) och sedan skrattat åt The fast and the furious. Efter det gick jag till Folkes och köpte ostbågar och sedan gick jag hem på 12cm höga klackar.

Imorgon (idag) är det lördag och jag vill helst ha besök. Av vem som helst. Kompisar? Kom hit!

Värt!

När man har lite för mycket tid

Saker som får det att krypa i mig

- När Ellen DeGeneres dansar. Särskilt när hon liksom juckar sig över bordet framför hennes stol.

- Pengar. Bristen på dem alltså.

- För många sysslolösa timmar framför datorn. Facebook äcklar mig efter ett tag.

- Tyra Banks. Det är mycket möjligt att hon är världens vidrigaste människa. Hon är alla 7th heavens moralkakor inbakade i en person.

- Min nya kursbok. Using corpora in discourse analysis. Låter himla spännande va?

Saker som får mig att rysa av välbehag.

- Snabba cykelturer till apoteket som slutar med ett 40-minuters långt besök på studentbokhandeln och en cykeltur hem i snigelfart för att man inte vill att den ska ta slut.

- Den här alldeles ljuvliga hösten.

- Skägg.

- Min nya fina skrivbok.

- Att tiden för en gångs skull varken går för långsamt eller för snabbt.


Saker jag saknar

- Torsdagskvällar hos familjen Emanuelsson. En arg pappa som skriker att han faan inte tänker åka till Maxi, en stressad mamma som gnäller över att ingen kommer med förslag till matlistan för nästa vecka, den obligatoriska kollen i matkassarna efter handlingen och slutligen ostbågar framför criminal minds med min favoritbror.

- Mina tjejkompisar. Malva, Sara, Maja, Tove och Kicki. Här umgås jag nästan enbart med killar.

- Mitt piano (ja, alltså egentligen är det ju inte mitt men det är bara jag som använder det så jag kallar det mitt ändå).

Hace exactamente dos años (casi).

Malva ringde mig och upplyste mig om att det igår var exakt två år sedan vi åkte till Málaga. Det är ju helt sjukt. Tiden går alldeles, alldeles för fort.

Jag tänker tillbaka på tiden i Málaga och skrattar åt det komiska i de där tragiska månaderna. Vi åkte vid helt fel tidpunkt. När vi bestämde oss var vi trötta på skolan och Västerås. Vi ville komma bort. Vi var upprymda på det där speciella sättet som man är när man är ung och insikten att man har hela livet framför sig ännu inte har börjat skrämma en till döds. Sedan tog vi studenten och allt förändrades. Vi var så där yra av lycka som jag inbillar mig att man bara kan vara i studentens efterdyningar. Det var sommar, vi var fria från tolv år av tidiga morgnar och luften doftade gräs. Det var en sådan där sommar som i backspegeln lyser i gyllene färger. När sommaren sakta dog ut tynade vår entusiasm inför resan bort med den. Vi hade det ju så bra hemma och såg inte längre någon anledning att lämna allt det som vi under sommaren byggt upp. Men resan och skolan var betalda så vi satte oss ändå på det där planet, en tidig oktobermorgon för två år sedan.

Vi var inte direkt entusiastiska den där dagen. Jag kommer ihåg hur vi försökte peppa varandra men så fort planet lyfte så ville vi bara vara tillbaka på svensk mark igen. Det var en av de jobbigaste dagarna i hela mitt liv. Vårt hotell var otroligt modernt och lyxigt och jag tror att det kanske gjorde det hela ännu värre. Det kändes så långt ifrån hemma. Vi satte oss på den hårda hotellsängen och bara tystnade. Den där tystnaden var så talande att det var otäckt. "Vad i helvete gör ni här?", skrek den. Efter några minuter började Malva gråta så häftigt att hon skakade. Det var helt surrealistiskt. Malva är en av de starkaste personerna jag känner och jag har aldrig, varken förr eller senare sett henne gråta. Jag kunde inte trösta henne, för jag var precis lika ledsen. Istället satt jag och stirrade på Simpsons dubbat på spanska och försökte tänka positiva tankar. Malva grät i en halvtimme, en hysterisk gråt som varannan minut övergick i hysteriskt skratt för att hon inte kunde sluta. Det var ingen bra början.

Ni vet ju alla hur det gick för oss så det ska jag inte upprepa. Jag ångrar inte en sekund av det dock. Det var hemskt, sorgligt, tråkigt men också roligt, annorlunda och jag lärde mig extremt mycket. Inte så mycket spanska som hur det är att växa upp och ta hand om sig själv. Dessutom var jag ju där med världens bästa kompis. Jag tror inte att det finns något som kan stärka vänskapsband så mycket som fyra månader av total misär i en spansk förort.

Att vara en hopplös romantiker

Jag romantiserar det mesta. Studentliv är röda löv och ångande koppar med kaffe framför en bok om latin och språk som sedan länge är döda. Det är några öl på puben och nätter som aldrig vill ta slut. Cykelturer genom ett iskallt Uppsala med kyrkotornen som guide. Stora, stickade halsdukar och pojkar med mörka lockar och stora ögon.

Det stämmer inte alltid ihop med verkligheten. Jag dricker varken kaffe eller öl, pojkarna med lockarna är pretentiösa stockholmare som lever på något så urbota dumt som chailatte och böckerna finns inte ens att köpa.

Jag vill inte sluta romantisera, för jag vill inte ge upp hoppet om att livet kan vara fantasin.

Idag har jag haft introduktion till kursen Världen Språk. Den hölls i ett studentpentry av en lärare vars svenska var långt ifrån okej. Var tredje minut öppnades dörren av en storögd student med matlådan i högsta hugg. Läraren var en liten indisk kvinna som pratade så långsamt att jag ville sticka en gaffel i magen och vrida om, bara för att få en ursäkt att gå därifrån. Jag vet att det är modigt att hålla en föreläsning på ett språk som inte är ens modersmål och jag vet att man inte ska skratta åt att det då ibland blir lite fel, men när föreläsningen handlar om exakt samma sak som man en vecka tidigare har tentapluggat till och den lilla indiska kvinnan med mörkrött läppstift säger kalltur istället för kultur är det svårt att låta bli.

Efter föreläsningen gick jag på jakt efter studentlitteratur som inte finns och åt en halv hamburgare med mina klasskompisar. Till nästa onsdag ska jag läsa åtta kapitel i den här icke-existerande boken. Känns underbart.

För övrigt är jag ledig varje torsdag och fredag fram till december. Och det är faktiskt underbart på riktigt.

GH

Jag ska strax (egentligen nu) iväg och spela Guitar Hero med en kille i min klass. Jag är lite nervös. Har nämligen skrutit vitt och brett om min extrema skicklighet. Det är så himla typiskt mig. Ibland önskar jag att jag inte gillade mig själv så mycket. Att jag var en sån människa som inte höjer sig själv till skyarna så fort tillfälle ges. Att jag kunde lära mig att hålla käften. Men, är man en Emanuelsonsyster så är man.

Jag skrämmer folk

Kom på en sak som är så himla skojig. I fredags pratade jag med Kim om min utbildning och att jag har kommit på att jag ska sluta rätta folk. Han andades liksom ut, en lättnadens suck.

Kim: Åh, vad bra!
Jag: Vadå?
Kim: Ja alltså, jag vågar ju knappt skicka sms till dig eller skriva på msn. Jag är alltid rädd att jag ska stava fel eller nåt.
Jag: Haha, va?
Kim: Jo men jag tänker att du kommer bli jättearg och typ skrika på mig. Jag brukar fråga min roomie om råd ibland när jag inte vet hur vissa ord stavas.

Detta är ju så otroligt roligt. Jag har alltså dragit min tvångsrättning av folk så långt att de knappt vågar prata med mig längre. Jag har till och med tänkt på hur otroligt korrekt Kim brukar vara, med punkter och kommatecken och rättstavade ord och versaler där det ska vara versaler. En konversation med honom på msn är som att läsa en uppsats typ. Fruktansvärt kul.

Estoy lista

Jag är klar med hemtentan och vill gå och lämna den men är inte säker på att jag kommer in dit jag ska lämna den. Det känns jobbigt för jag vill inte ha något mer med den att göra. Nu ligger den bara där på skrivbordet och stör mig.

Jag har haft en trevlig helg. Jag har sovit alldeles för mycket. Igår vaknade jag 14.40 och fick panik. Det är inte roligt att sova så länge. Det är skönt, men man får ju extremt dåligt samvete när man har sovit bort nästan hela dagen. Efter bara några timmar blir det ju mörkt liksom. Att jag sov så länge berodde för övrigt på att jag kvällen innan satt på Orvars till stängning, spelade kort med Hedda, Kim och Manne i Heddas korridorskök och till sist åt pommes frites med Kim i mitt rum. Det blev ganska sent och efter den här otroligt dryga veckan kanske jag ändå förtjänade att sova ut ordentligt. Igår tittade jag på film med Crille.

Det är konstigt alltså. Jag har längtat och längtat efter att bli klar med allt som hängde över mig och nu när jag väl är helt klar så känner jag mig ganska uttråkad. Inte uttråkad nog att börja läsa min nya kursbok, men nästan. Mycket underligt.

Nu ska jag titta på Dollhouse.

Jenny, hur var det i London? Fick ett sånt där sms igen när du hade landat och satt på mobilen (antog jag i alla fall). Det är ganska bra med de där sms:en ibland.

Höjden av pinsamhet

Alltså. Det stackars, stackars människan. Jag vill banka huvudet i väggen när jag tittar på det här klippet.

Press, stress och ångest.

Jag har nu klarat av min första tenta. Jag gissar på godkänt i alla fall. Jag gick först av alla på mitt program, vilket var lite halvpinsamt så där. Jag har alltid tyckt illa om de som gick först för de såg alltid så omåttligt nöjda ut. Jag såg antagligen ut så också, men inte på grund av att tentan gick så bra utan för att den äntligen var över. För helvete vad jag har haft ångest.

Det är löjligt att folk bara rycker på axlarna åt studenter som säger att det är stressigt och jobbigt att gå i skolan. "Vadå", säger de, "gå i skolan tre dagar i veckan och göra vad man vill, hur jobbigt kan det vara? Prova att jobba fem dagar i veckan, 8-17 varje dag." Jag har provat på att jobba så och jag lovar att det inte är hälften så jobbigt som det är att gå i skolan. Det har inte så mycket med själva arbetsbördan att göra utan det handlar om allt som tynger en. När man jobbar är man (oftast) klar när man väl lämnat jobbet (nu pratar jag förstås om tråkiga kontorsjobb eller butiksjobb som de jobb jag har haft). Ingen press. I skolan är det precis tvärtom. Man går från en föreläsning och har 100 saker man måste göra innan nästa. Det är press från familj, vänner och inte minst sig själv. Jag har gått runt med en ångest liknande ingen annan den här veckan. Igår när jag skulle sova trodde jag allvarligt talat att jag skulle sugas in i ett stort svart hål. Det var nästan dödsångest alltså. Och det försvinner aldrig heller. Jag är klar med salstentan men jag har en hemtenta som inte riktigt är helt klar och när jag väl har lämnat in den är det två nya kurser som börjar och nya tentor och uppgifter som ska klaras av.

Jag säger inte att jag ångrar att jag har börjat plugga, det känns fortfarande superbra och helrätt. Jag vill bara få fram att man inte ska fnysa åt vad vi bär på. Det är inte lätt att gå i skolan. Bara så att ni vet.

Nu ska jag åka ner på stan och köpa en mössa och kurslitteratur.