Knepighet

Jag har massa konstiga saker för mig. Jag menar, jag har ju förstått att jag är lite knepig sådär.

- Jag kan inte äta utan att må illa efter typ tre tuggor.

- Min idealkväll innefattar mitt eget sällskap, cola, godis OCH chips/popcorn/ostbågar, snus, datorn och tv.

- Min mage är fucked up.

- Min hjärna är kanske ännu mer fucked up.

- Jag tittar på orimliga mängder tv.

- Jag tror (oftast) att jag faktiskt är bäst i hela världen. På allt.

Det är småsaker som bidrar till min knepighet och de kanske inte är så jättespeciella men det konstigaste jag har för mig måste ändå vara min tendens att tänka i berättelser. Detta händer enbart när jag är utomhus (eller när jag är superdeppig). Jag kan gå till skolan och (helt seriöst) tänka:

"Hon öppnade dörren. Himlen var grå och varnade för regn. Hela hennes jag sa åt henne att vända om, gå tillbaka in i huset och sova några timmar till men hon fortsatte mot cykeln. Hon låste upp cykeln och svor för sig själv när hon tappade låset i marken. När Ipoden bytte låt till Whitney Houstons I will always love you steg tårarna i hennes ögon. Vinden ven när hon långsamt trampade upp för backen. Hon såg på alla studenter som var på väg till skolan, lyckligt ovetandes om smärtan i flickan på den blå cykelns hjärta."

Jag vet. Det är helt sjukt. Grejen är ju den att jag verkligen inte alls får tårar i ögonen när jag lyssnar på I will always love you och jag har inte alls särskilt mycket smärta i mitt hjärta (rim!). Min cykel är blå dock. Och jag lyssnar ganska ofta på den låten.

Eh. Okej.

"Hon stirrade på texten framför henne och kände sig tom. Det var bara ord. De betydde ingenting. Hon suckade långsamt och vände blicken mot tv:n igen."