Press, stress och ångest.

Jag har nu klarat av min första tenta. Jag gissar på godkänt i alla fall. Jag gick först av alla på mitt program, vilket var lite halvpinsamt så där. Jag har alltid tyckt illa om de som gick först för de såg alltid så omåttligt nöjda ut. Jag såg antagligen ut så också, men inte på grund av att tentan gick så bra utan för att den äntligen var över. För helvete vad jag har haft ångest.

Det är löjligt att folk bara rycker på axlarna åt studenter som säger att det är stressigt och jobbigt att gå i skolan. "Vadå", säger de, "gå i skolan tre dagar i veckan och göra vad man vill, hur jobbigt kan det vara? Prova att jobba fem dagar i veckan, 8-17 varje dag." Jag har provat på att jobba så och jag lovar att det inte är hälften så jobbigt som det är att gå i skolan. Det har inte så mycket med själva arbetsbördan att göra utan det handlar om allt som tynger en. När man jobbar är man (oftast) klar när man väl lämnat jobbet (nu pratar jag förstås om tråkiga kontorsjobb eller butiksjobb som de jobb jag har haft). Ingen press. I skolan är det precis tvärtom. Man går från en föreläsning och har 100 saker man måste göra innan nästa. Det är press från familj, vänner och inte minst sig själv. Jag har gått runt med en ångest liknande ingen annan den här veckan. Igår när jag skulle sova trodde jag allvarligt talat att jag skulle sugas in i ett stort svart hål. Det var nästan dödsångest alltså. Och det försvinner aldrig heller. Jag är klar med salstentan men jag har en hemtenta som inte riktigt är helt klar och när jag väl har lämnat in den är det två nya kurser som börjar och nya tentor och uppgifter som ska klaras av.

Jag säger inte att jag ångrar att jag har börjat plugga, det känns fortfarande superbra och helrätt. Jag vill bara få fram att man inte ska fnysa åt vad vi bär på. Det är inte lätt att gå i skolan. Bara så att ni vet.

Nu ska jag åka ner på stan och köpa en mössa och kurslitteratur.