Att vara en hopplös romantiker

Jag romantiserar det mesta. Studentliv är röda löv och ångande koppar med kaffe framför en bok om latin och språk som sedan länge är döda. Det är några öl på puben och nätter som aldrig vill ta slut. Cykelturer genom ett iskallt Uppsala med kyrkotornen som guide. Stora, stickade halsdukar och pojkar med mörka lockar och stora ögon.

Det stämmer inte alltid ihop med verkligheten. Jag dricker varken kaffe eller öl, pojkarna med lockarna är pretentiösa stockholmare som lever på något så urbota dumt som chailatte och böckerna finns inte ens att köpa.

Jag vill inte sluta romantisera, för jag vill inte ge upp hoppet om att livet kan vara fantasin.

Idag har jag haft introduktion till kursen Världen Språk. Den hölls i ett studentpentry av en lärare vars svenska var långt ifrån okej. Var tredje minut öppnades dörren av en storögd student med matlådan i högsta hugg. Läraren var en liten indisk kvinna som pratade så långsamt att jag ville sticka en gaffel i magen och vrida om, bara för att få en ursäkt att gå därifrån. Jag vet att det är modigt att hålla en föreläsning på ett språk som inte är ens modersmål och jag vet att man inte ska skratta åt att det då ibland blir lite fel, men när föreläsningen handlar om exakt samma sak som man en vecka tidigare har tentapluggat till och den lilla indiska kvinnan med mörkrött läppstift säger kalltur istället för kultur är det svårt att låta bli.

Efter föreläsningen gick jag på jakt efter studentlitteratur som inte finns och åt en halv hamburgare med mina klasskompisar. Till nästa onsdag ska jag läsa åtta kapitel i den här icke-existerande boken. Känns underbart.

För övrigt är jag ledig varje torsdag och fredag fram till december. Och det är faktiskt underbart på riktigt.