Hace exactamente dos años (casi).

Malva ringde mig och upplyste mig om att det igår var exakt två år sedan vi åkte till Málaga. Det är ju helt sjukt. Tiden går alldeles, alldeles för fort.

Jag tänker tillbaka på tiden i Málaga och skrattar åt det komiska i de där tragiska månaderna. Vi åkte vid helt fel tidpunkt. När vi bestämde oss var vi trötta på skolan och Västerås. Vi ville komma bort. Vi var upprymda på det där speciella sättet som man är när man är ung och insikten att man har hela livet framför sig ännu inte har börjat skrämma en till döds. Sedan tog vi studenten och allt förändrades. Vi var så där yra av lycka som jag inbillar mig att man bara kan vara i studentens efterdyningar. Det var sommar, vi var fria från tolv år av tidiga morgnar och luften doftade gräs. Det var en sådan där sommar som i backspegeln lyser i gyllene färger. När sommaren sakta dog ut tynade vår entusiasm inför resan bort med den. Vi hade det ju så bra hemma och såg inte längre någon anledning att lämna allt det som vi under sommaren byggt upp. Men resan och skolan var betalda så vi satte oss ändå på det där planet, en tidig oktobermorgon för två år sedan.

Vi var inte direkt entusiastiska den där dagen. Jag kommer ihåg hur vi försökte peppa varandra men så fort planet lyfte så ville vi bara vara tillbaka på svensk mark igen. Det var en av de jobbigaste dagarna i hela mitt liv. Vårt hotell var otroligt modernt och lyxigt och jag tror att det kanske gjorde det hela ännu värre. Det kändes så långt ifrån hemma. Vi satte oss på den hårda hotellsängen och bara tystnade. Den där tystnaden var så talande att det var otäckt. "Vad i helvete gör ni här?", skrek den. Efter några minuter började Malva gråta så häftigt att hon skakade. Det var helt surrealistiskt. Malva är en av de starkaste personerna jag känner och jag har aldrig, varken förr eller senare sett henne gråta. Jag kunde inte trösta henne, för jag var precis lika ledsen. Istället satt jag och stirrade på Simpsons dubbat på spanska och försökte tänka positiva tankar. Malva grät i en halvtimme, en hysterisk gråt som varannan minut övergick i hysteriskt skratt för att hon inte kunde sluta. Det var ingen bra början.

Ni vet ju alla hur det gick för oss så det ska jag inte upprepa. Jag ångrar inte en sekund av det dock. Det var hemskt, sorgligt, tråkigt men också roligt, annorlunda och jag lärde mig extremt mycket. Inte så mycket spanska som hur det är att växa upp och ta hand om sig själv. Dessutom var jag ju där med världens bästa kompis. Jag tror inte att det finns något som kan stärka vänskapsband så mycket som fyra månader av total misär i en spansk förort.